onsdag 21 december 2016

Enkelkrok gör tillvaron enklare

Enkelkrok kan möjligen sägas vara Old School såtillvida som de allra äldsta krokarna (antagligen) var just enkelkrokar. Inom det moderna sportfisket, läs: spinnfisket, har emellertid trekroken regerat alltsedan starten någon gång under det förrförra seklet. Själv gillar jag inte trekrokar. Det krävs bara en krok för att fånga en fisk och de extra krokspetsarna har en djävulsk förmåga att fastna i fel saker. Tång, grenar, håvgarn och händer för att bara nämna några. Man behöver inte tänka särskilt länge för att inse att det finns tusen ställen där man inte vill att ens krok ska fasta men bara ett där man vill att den gör det. Redan den matematiken ger resultatet att enkelkrok är tre gånger så bra. Eller tusen.

Så nu håller jag, sakta men säkert, på att byta ut trekrokarna på mina drag mot enkelkrokar. Senast så bytte jag på två wobblers/ytbeten. Ett SG Manic Prey och en Top Dog. Det ser bra ut. När jag testar dem så ska jag ta några bildr men just nu ids jag inte ta fram kameran.

En bra krok som jag nu i flera år använt på mina kustwobblers är Owner Stinger Siwash Hook. Den kommer med öppen ögla som man kan trä över fjäderringen (eller, som jag gör, direkt över krokfästet) och sedan nypa fast med lämplig tång. Hittils har jag inte tappat någon fisk som fastnat på den kroken. För montering i fjäderringar har Owner en modell som heter S-75M. Den hr jag nu monterat på några drag men ännu inte hunnit testa. Gamakatsu har en snarlik modell med det catchiga namnet LS-3423F. Det som skiljer dessa krokar mot vanliga enkelkrokar (metkrokar) är att öglorna är större och dessutom sitter så att säga i linje med krokböjen (på "vanliga" krokar sitter öglan av någon anledning i rät vinkel mot böjen).

Så om du känner för litet brasfiske nu i helgerna så är mitt tips att du köper några påsar krok och byter på dina favoritdrag. Då har du nya, garanterat vassa och hållfasta, krokar nästa gång du ger dig ut och förhoppningsvis så inser du att enkelkrok fungerar minst lika bra som trekrok. Faktiskt bättre. Så mycket bättre.

Öppet vatten!

Jag har chansat och inte köpt någon lax till jul. Det är ju öppet vatten längs kusten och ingen snö. Hopp om mildväder över julhelgen. Det artar sig till en riktigt trevlig julafton och skinkan gör sig väl så bra som pålägg till mackorna. En massa granar finns det att titta på dit jag tänker bege mig och så slipper man TV:n och annat elände. Som extra bonus en hyfsad chans att det inte kommer att råda någon trängsel på fiskeplatsen. Med en gnutta flax så kan jag servera pinfärsk, varmrökt, havsöring till julmiddagen.

måndag 5 december 2016

Daiwa GS9 - den äldsta haspelrullen som alltjämt tillverkas?

Jag har just beställt en Daiwa GS9. Inte för att jag behöver en till haspelrulle och definitivt inte för att jag behöver en sådan här best. För GS9:an är en rejäl pjäs som väger runt åtta hekto och vars spole rymmer över 200 meter 0,50 mm lina. Den är alltså avsedd för relativt tungt saltvattensfiske och skulle säkert funka perfekt om jag kom iväg till någon av de nordnorska fjordarna eller om jag åkte söderöver någonstans där man kan idka surffiske efter fiskar av grövre kaliber. Nu kan ju sådant komma att stå på programmet men något överhängande praktiskt behov av rullen har jag alltså inte. Å andra sidan så skulle jag ju kunna säga detsamma om många, kanske de flesta, fiskeprylar jag genom åren dragit på mig.


Bilden lånad från fishingmag.co.nz
Nå, vad var det då som utlöste mitt förvärv? Man skulle kunna kalla det för mitt fiskehistoriska intresse, för den här rullen började tillverkas (i Japan) 1977 (alltså kort efter att Daiwa lanserat sina banbrytande moderna haspelrullar med utanpåliggande spole) och tillverkas fortfarande (i Malaysia) i exakt samma utförande. Jag har för mig att den under en tid tillverkades i Sydkorea. I 39 år har modellen alltså varit i kontinuerlig produktion och eftersom den fortfarande efterfrågas så finns det hopp om att den kommer att förbli det under överskådlig tid.

Rullens främsta kvalitet är dess stryktålighet. Ett rejält hus gjutet i aluminium i vilket kraftiga drev, två kullager, en rostfri spolaxel och i övrigt ett minimum av delar gör att det inte är mycket som kan gå sönder eller krångla och att det är synnerligen enkelt att serva rullen. Med andra ord ett fullkomligt otidsenligt koncept eftersom rullar nuförtiden ska bestå av så många delar, särskilt kullager, som möjligt och vara om inte omöjliga att skruva isär för en amatör så i alla fall omöjliga att sedan sätta ihop igen. Dessutom ska de helst inte hålla alltför länge.

En artikel om rullen kan läsas här.

Så att en sådan dinosaurie till rulle alltjämt tillverkas måste ju uppmuntras! Och nu har alltså jag dragit mitt lilla strå till stacken. Jag misstänker att GS9:an är den äldsta haspelrulle som fortfarande är i reguljär produktion. Jag vet att ABU sålde verktygen för att tillverka Cardinal 33:an till Japan och att det därifrån med jämna mellanrum släpps olika begränsade upplagor av den rullen (som ju är några år äldre) men där handlar det ju mera om samlar- och entusiastprojekt så det vet jag inte om man riktigt kan räkna. GS9:an hittar man enkelt på nätet. Särskilt dyr är den inte heller så behöver man en pålitlig fiskekompis till riktigt tungt fiske så kan man ju välja mellan en GS9 eller en Shimano Stella eller Daiwa Saltiga för mer än tio gånger så mycket pengar. Fast då får man ju några extra kullager och en del annat lull-lull.

söndag 4 december 2016

A sad example

Hapelgurun Alan Hawk sammanfattar i ett kort inlägg på Stripers Online sakernas bedrövliga tillstånd (och även om det här handlar specifikt om ärevördiga gamla Deutsche Angelgeräte Manufaktur så kunde det lika väl ha handlat om i stort sett vilket som helst av de gamla namnen)...

Alan Hawk

  • 1,000 Post Club!
  • PipPipPipPipPip
  • 1,340 posts
  • Joined: Dec-28 2002
    Posted April 23 2011 - 12:30 PM
    anw0625 said
    View PostAlan how are the DAM Quick reels today? Thanks

    Made in China and 99% of their reels are generic and average at best. A sad example of a company that changed hands then went downhill despite bearing the good brand name.

    fredag 2 december 2016

    Is technology destroying fishing?

    Användaren dannyplug1 på Stripers Online har startat en intressant tråd med titeln 


    TECHNOLOGY IS DESTROYING FISHING


    I looking at a kayak mag a few days ago.  It had an article about a new type of sonar that was so sophisticated that it could see a fish from 150 feet away under a dock.  I started to think about this and it made me wonder if we have developed too much of an advantage over the fish.  I went to a talk and was told by one of the RI high liners think record fish at the block that with his side scanning sonar he could literally pick out the fish he wanted to fish for.  Look at the all the advantages fisherman have developed recently.  Graphite rods, reels that can go underwater,  lines that don't stretch (braid),  the cell phone (so your buddies can give you real time info where the bite is (did you see the cover of on the water a few issues ago?  it had a picture of the canal with a guy hooked up and if you look to the corner of the picture you see a guy on a phone on the service road talk about an accurate depiction of the canal.  Even the internet provides info that used to take a lifetime of hard work to learn.  For example rigging an eel hell you can choose the master you want to learn from skinner, zeno, rodger martin and others.  I wonder what's next will people use drones to scout entire areas for bait or breaking fish.  Just wondering have we fisherman developed and use too much new technology which gives us such an advantage over the fish that we will eventually kill every game fish and fish in the ocean.  just wondering  as I certainly don't have the solution



    Här är en länk till diskussionen. Det hittills bästa inlägget är från iceberg57



    You can always catch more fisherman than fish with the 'latest and greatest' gadgets and gear, and the old school guy next to ya will be pulling in more fish with a hammered out spoon, knowledge of the water and species he's tossing for.

    torsdag 1 december 2016

    Finess eller kraft?

    Småfisk halar man saklöst in så snabbt som möjligt. ingen håller väl på och drillar strömming eller småabborrar? Och skulle en snipa håll sig framme när man siktar på gammelgäddan så finns det ju ingen anledning att spilla fisketid på annat än att snabbt som möjligt veva in och kroka av. Men sportfiske handlar, åtminstone för många av oss, om att söka utmaningar. Om att försöka fånga riktigt stora fiskar. Vissa av oss jagar nationella eller andra officiella rekord, andra är nöjda med att få upp en eller annan fisk de åtminstone kan småskryta litet om. Samtidigt är den bistra sanningen att vi får betydligt fler små och medelmåttiga än riktigt stora fiskar att fastna på vår krok.

    Hur ska man då anpasa sig, eller snarare sin utrustning, om man är ute på storfiskjakt? Ska an välja ett rejält spö, en grov och stark lina och en stöddig rulle med vilkas hjälp man kan brotta ned även des största motståndare eller ska man nöja sig med lättare dom som gör det någorlunda nöjsamt att fightas även med de något mindre fiskar som nappar?

    I min ungdom tränade jag judo. Judo brukar översättas som "den mjuka vägen" och den grundläggande principen för judokast är att använda motståndarens rörelse, kraft och tyngd mot honom. Idealet vore att få honom att falla på eget grepp. På motsvarande vis lärde jag mig att trötta stora fiskar på lätta redskap. För det är ju som Eugene Burns (Haspelspinn i söt- och saltvatten, Bonniers, 1957) formulerade saken: "Låt oss slutligen titta på den allmänt omhuldade uppfattningen att man ed ett styvt spö landar en sötvattensfisk snabbare än med ett vekt spö. Motsatsen är i själva verket fallet - ett vekt spö som hanteras på rätt sätt kan i själva verket ge er drömfisken mycket snabbare än ett styvt. Det är inte motståndet hos spöt, som tröttar ut fisken: det är den aktivitet fisken tvingas till själv som tröttar ut honom - de långa rusningarna, sidkasten och piskandet av vattnet; det är detta som tar musten ur honom."

    Dagens redskap är ofta betydligt kraftigare än de som var vanliga för några decennier sedan. Teknik- och materialutvecklingen har gett oss lätta med ändå oerhört kraftfulla spön, tunna linor som håller 20 kilo eller mer och rullar med slirbromsar som matchar dessa starka linor. På något vis verkar det också som om en slags machotänkande är en faktor, dvs att det upplevs som häftigt med stöddiga grejor (vilket naturligtvis är idiotisk eftersom fisken ju varken blir större eller starkare bara för att man använder kraftigare dimensionerade grejor för att få upp den). Själv föredrar jag, även med modern utrustning, att ta fisken med finess snarare än med kraft.

    söndag 20 november 2016

    Gamla favoriter 5: Myrspinnaren

    Min ask med Myrspinnare i 12 och 18-gramsvarianten
    Vilken av de svenska skedspinnarna som är den mest klassiska kan man diskutera: ABU:s Reflex är en stark kandidat, men jag röstar på Myrspinnaren. Den smarta möjligheten att enkelt byta sked patentsöktes av Paul Johansson från Simlångsdalen 1948 och den fungerar lika bra idag. Myran har många spinnare på sitt program - Agat, Toni, Panter, Akka och Wipp mfl - och alla dessa är välfiskande beten. Dessutom tillverkas de, till skillnad från Reflex, fortfarande i Sverige och håller samma smyckesfinish som de alltid utmärkt sig för. Faktum är att Myrans spinnare även på den tiden då ABU hade sin betestillverkning var snäppet vassare vad gäller detaljarbete och finish (och hur det är nuförtiden ska vi inte tala om för det är en sådan där hemsk sak som kan få vuxna män att börja gråta).

    Myrspinnaren tillverkas i två storlekar och fyra vikter, dvs det finns två storlekar på skeden och till den större av dessa finns kroppar i 18 och 12 gram. Till den mindre skeden väger kropparna 7 respektive 5 gram. Om jag skulle stoppa bara en liten betesask i fickan men ändå vara hyfsat säker på att få fisk så blev det sannolikt någon av mina två askar med Myrspinnare.


    Askens innehåll uthällt över bordsskivan

    lördag 19 november 2016

    En beskrivning av det moderna sportfiskets genombrott

    En sak som är slående när man betänker det svenska sportfisket är hur pass starkt influerat det är av det amerikanska och hur jämförelsevis litet inflytandet från övriga Europa varit. Och är. I stort sett så har vi envisats med att använda redskap och metoder utvecklade för det amerikanska sportfisket.

    Att vår import  från och vårt efterapande av vad de gör i det stora landet i väster inte är någon ny företeelse fick jag klart för mig när jag läste följande rader i Nils Färnströms artikel om spinnfiske i Fiskeboken (Tiden, 1961):

    "Det moderna sportfiskets genombrott kom någon gång på 80-talet (alltså 1880-talet, min anm). Amerikanarna lanserade det korta enhands spinnspöt med multiplikatorrulle och en ny typ av bete - trävobblern målad i olika färger. Jag glömmer aldrig, hur jag som pojke en sommardag såg den första spinnfiskaren med multiplikatorrulle i aktion ute vid Furusund."

    För mig är det slående att den utrustning som beskrivs fortfarande var den bland svenska sportfiskare gängse ännu på 1970-talet, även om då de flesta hade en inkapslad haspelrulle (läs: Abumatic) snarare än en multiplikatorrulle på det korta enhandsspöt.

    torsdag 17 november 2016

    Gamla goda råd 2

    Drag fångar fler fiskare än vad de fångar fiskar och de är förmodligen vetenskapligt optimerade för att vi som betalar den ska finna dem oemotståndliga snarare än för att locka fisken till hugg. Och när man väl är ute och fiskar så är det antagligen mindre viktigt vilket drag man råkar använda. Har mn det bara i vattnet och står fisken där så brukar den hugga. I vart fall gäller, med 100 % säkerhet, det omvända, dvs har man inte draget i vattnet och finns det ingen fisk där så får man ingenting. Oavsett vilket drag man använder.

    lördag 12 november 2016

    Gamla favoriter 4: Kalles träbit, en gotländsk kustwobbler

    I FiskeJournalen hade jag läst om Fyns kustwobbler och sett annonser om Jensen Flamingo men den första kustwobbler jag fick tag på var ett stycke gotländsk hemslöjd kallat Kalles träbit. Dittills hade mina öringdrag uteslutande varit sk blankdrag (Gnosjö mfl), långsmala skeddrag och kastpilkar som Krill och Stingsilda. Jag köpte den vintern -82 (?) i samma dåvarande fiskebutik strax utanför Söderport i Visby där jag även köpte mina första vadare och en hel del annan fiskeutrustning, men nu var det träbiten det skulle handla om.

    Jag köpte bara två Kalles träbit, båda i samma gul-röd-svarta färgschema, inte för att jag blev på något sätt besviken utan för att jag ganska snart satte igång med att tälja själv. Jag har alltid varit någorlunda händig med kniven och road av att sysselsätta mig med inte alltför vidlyftiga projekt. Att göra några kustwobblers är ett mycket lagom sådant (men när jag en gång fick för mig att tälja ett set schackpjäser så tappade jag intresset efter att ha fått till tornen och springarna).. Det är något genuint tillfredsställande i att fånga fisk på ett drag man själv tillverkat. Dessutom kan man experimentera och få sina wobblers precis som man vill. Jag har genom åren täljt träbitar i alla möjliga träslag från björk (ofta en bit av ett vedträ) till päronträ och jag har experimenterat med viktningen, såväl mängden bly som dess placering. Men det finns ingen egentlig anledning att komplicera saken, träbitens charm ligger mycket i dess anspråkslöshet. För det var ganska grovt och flyhänt tillskapade beten jag köpte. Ingen onödig möda eller omsorg hade lagts ned på betydelselösa detaljer. Målningen var närmast brutalt enkelt utförd - ingen airbrush och inga detaljer - och lackeringen tämligen tunn. Det handlade om bruksföremål, Ändamålsenliga men inte så påkostade att man skulle behöva gråta när ett eller annat gick förlorat eller sprack.

    De här träbitarna har jag själv tillverkat. Jag har (är jag nästan säker på) fortfarande en av de originalbitar jag köpte i början av 80-talet i behåll, men exakt var , bland all min utrustning, den gömmer sig är något oklart...
    Nu är kustwobblers inte längre något märkvärdigt och dessutom finns en uppsjö av "havsöringdrag" i epoxi och andra plastmaterial samt svårklassificerade hybrider mellan dessa båda betestyper. Många av dessa är mycket bra, men det är träbiten också. Faktum är att med några Kalles träbit och några Gnosjödrag i en ask i ryggsäcken eller jackfickan skulle jag fortfarande känna mig väl rustad för en dags silverjakt.

    Här är en länk till en beskrivning av hur man tillverkar sin egen träbit. Den är något klumpigare än den modell (originalet) jag först kom i kontakt med och som utgjort förebild till de wobblers jag täljt själv, men den fungerar säkert. Annars så har originalmodellen en slankare profil. Avsmalningen bakåt börjar ungefär mitt på kroppen och undersidan är "platt", dvs det är längs sidorna och ryggen man avlägsnar material från wobblerämnet.

    En bit björk (eller annat lämpligt träslag) och en morakniv plus en förlaga. Mer behövs inte för att komma igång med tillverkningen. Ett bra öga och gott handlag är naturligtvis till hjälp, men skulle man inte ha de verktygen från början så kommer de efter ett tag (och blir bara bättre ju mer man använder dem).
    Vad gäller själva tillverkningsmetoden så jobbar jag helst med kniven och med ögonmått och utgår hellre från en träbit från vedboden än en bit rundstav, men sådant är en smak- och läggningsfråga. Jag kör heller inte med kroköglor utan med järntråd vars ena ände förankras i blyet i wobblerns buk. En annan länk, inte specifikt angående Kalles träbit men med bra tips om egentillverkning av kustwobblers i trä, har ni här. Och här hittar ni ännu mera. I verktygsväg behöver man en vass kniv och en borrmaskin. (Fil och sandpapper är för folk som inte kan tälja.) Ett skruvstäd underlättar vid borrningen. Epoxilim för att täta/säkra där järntråden (eller skruvöglorna) går in och vid det ingjutna blyet. En pensel, litet färg och en burk golvlack. Märkvärdigare är det inte (eller behöver det åtminstone inte vara). Sedan kan man naturligtvis,om man så vill, lögga ned hur mycket tid och omsorg som helst på att få till smyckesfina drag (men det bryr sig inte fisken om, den högg och hugger minst lika gärna på de mer slarvigt hopkomna träbitarna).

    Vem som är upphovsmannen till wobblern har jag inte lyckats ta reda på men namnet Gardell (som låter rimligt åtminstone såtillvida att det är ett gotländskt namn) finns någonstans i bakhuvudet. I förnamn bör han heta Kalle. Vad han nu heter (eller må ha hett) så tycks han sedan länge lagt sina verktyg på hyllan och det är säkert trettio år eller längre sedan jag såg någon träbit i en butik. Dessbättre lever den ändå vidare och jag uppmanar bloggens läsare att göra sitt för att föra traditionen vidare. Så tälj dig några träbitar. Du kommer knappast att bli besviken.


    fredag 11 november 2016

    Det viktigaste

    Visst, spön, linor, krokar, rullar och beten har alla sin betydelse för hur pass lyckad en fisketur ska bli, men det kanske allra viktigaste är ändå matsäcken. Och absolut viktigast är kaffet. En fisketur utan fisk, ett sk bompass, kan vara en storartad upplevelse men en tur utan matsäck är värdelös. Och hur goda mackor, korvar eller bullar man har med sig så blir det hela skäligen blekt om man inte får sig en slurk kaffe. Termoskaffe, i nödfall, men bäst är kokkaffe tillagat på Trangiakök eller över öppen eld. Nästan lika viktigt som gott kaffe är någon att dela kaffestunden med. Man kan bli sittande länge medan erfarenheter och lögner utbyts och det är ofta väl så givande som själva fisket, särskilt de dagar nappen uteblir.

    Visst kan det tyckas bökigt att bära med sig panna, kaffe, spritkök, kanske ved och övriga utensilier som behövs för att koka kaffet på plats men själva tillagningsproceduren är såpass välgörande att det väl uppväger besväret. Man behöver en paus även från något så roligt som att fiska och bäst är det när röken från en liten öppen eld blandas med doften av sjudande kaffe. Faktum är att jag skulle kunna tänka mig att åka ut till en fin strand utan fiskespö bara för att koka och dricka kaffe där. Och det finns det ju faktiskt folk som gör, folk som inte ens är fiskare.

    torsdag 10 november 2016

    Mask

    Mitt första konstbete var en gummimask, eller rättare sagt ett antal gummimaskar. Hur många minns jag inte eftersom jag bara var fem eller sex år när jag fick dem. De följde nämligen med det tredelade bambuspö med mässingsholkar jag den sommaren fick av min far. Det följde också med några krokar (på nylontafs) och några plastflöten. Jag vill minnas att den medförljande reven (av monofil nylon) snabbt ersattes av en mindre trasselbenägen i något spunnet material. Men mittåt! Det är maskarna det här inlägget ska handla om.

    Min far, som alltid var öppen för teknikens landvinningar, tyckte att det var en lysande idé med naturtrogna metmaskar i gummi och de såg verkligen på pricken ut som en vanlig daggmask. Närmare bestämt som en död sådan. Där hängde de, timme efter timme, under mitt flöte. Oantastade. Ingen fisk visade ens det minsta intresse för attrapperna. 

    Jag var inte ensam om min nedslående första erfarenhet av mjukbeten. Tydligen var det någon importör som kanske inte kände till att dessa maskar var avsedda som spinnbeten och därför sålde dem som metmask. Eller så kände han till det men trodde att det skulle gå lättare att sälja dem som metmaskar? Man kan aldrig så noga veta med sådana där filurer...

    Numera har jag en rätt gedigen erfarenhet av den här typen av beten och vet att de, fiskade på rätt sätt, kan vara väldigt effektiva. Nu finns det ju även varianter som, enligt reklamen ska vara impregnerade med olika doftämnen som sägs vara oerhört lockande för fisken. Det må så vara, men att använda dem som metmask är jag fortfarande skeptisk till. I fjol höstas stod jag på en brygga i Mariehamn och metade med en gulp! daggmaskimitation på ett pater nostertackel. det var något som var där och nafsade men ingen fisk fastnade. På en likadan brygga ett tiotal meter bort stod en costaricansk gentleman och metade. Med vanlig hederlig daggmask som agn drog han abborre efter abborre och tittade emellanåt, med ett beklagande leende, åt mitt håll. När han avslutade sitt fiske erbjöd han mig de maskar han hade kvar, ett erbjudande jag tacksamt accepterade. När jag riggat om så drog jag, i snabb följd, tre feta mörtar varefter även jag gav upp.

    Ibland, och förvånansvärt ofta, är det gamla och beprövade bättre än spännande nymodigheter.

    onsdag 9 november 2016

    Femtio år av "utveckling"...

    ...har tagit oss härifrån och hit. Det fanns en tid då man kunde lita på vissa saker. Tex att en rulle som bar namnet ABU var av den absolut högsta kvalitet - i alla avseenden - som stod att få. Det var inte så förfärligt länge sedan, men ibland känns det så. Och det ska, i rättvisans namn, sägas att det inte bara gäller ABU. Många av de namn som förr, med rätta, förknippades med pålitliga grejor av hög kvalitet är numera bara just namn och de som äger namnen försöker suga ut allt de kan av den goodwill namnen fortfarande är förknippade med genom att använda dem för att sälja vad som i värsta fall är rent skräp. Det framstår för mig som en tveksam strategi. Säkert kan den lyckas i det korta perspektivet, men var står man när namnet inte längre borgar för kvalitet? När även de bra produkter man försöker sälja möts med misstänksamhet av kunder som redan blivit lurade? 




    tisdag 8 november 2016

    Otidsenlig etik?



    Jag minns inte om det var på sextio- eller sjuttotalet som de etiska reglerna, efter omfattande och stundom hätska diskussioner, kunde sättas på pränt. Det var några kortfattade budord efter vilka den som ville göra anspråk på att kunna kalla sig sportfiskare hade att rätta sig efter. Det var andra tider då. Nu har den organisation som kallar sig själv för just Sportfiskarna valt att göra sig av med om inte själva etiken så i vart fall de skrivna reglerna. på deras hemsida letar man förgäves efter dem. Däremot - och dessbättre - så är vi fortfarande några (många?) som envisas med att hålla fast vid dem och det är tillochmed flera sportfiskeklubbar som har reglerna kvar på sina hemsidor.

    Jag ställde för en tid sedan frågan till en förbundstalesman varför reglerna skrotats. jag fick ett svar som gick ut på att man från förbundets sida uppfattade att tiden sprungit ifrån dem och att de behövde ses över. En sådan översyn pågick (och pågår, om det nu var så, tydligen alltjämt) men utan någon tidplan.

    Det är knepigt det där med etik. Det kan vara svårt nog att själv hålla sig med sådan och är man en organisation som vill samla så många medlemmar som möjligt så kan det naturligtvis uppstå en intressekonflikt mellan, å ena sidan, att hålla etikens fana högt och att, å den andra, maximera sitt medlemsantal. Det inser ju var och en att det är få som vill vara medlem i en organisation som skriver en på näsan att det man sysslar med är åt skogen. Så, åtminstone som jag uppfattat saken, Sportfiskarna har valt att vara vaga när det gäller sin definition av vad sportfiske är (och någon sådan hittar man heller inte på deras hemsida) och att inte heller hålla någon klar linje när det handlar om hur en sportfiskare bör bete sig. Möjligen tycker man att frågan är på något plan viktig men tydligen inte brådskande eller eljest prioriterad.

    Det där med att reglerna skulle vara otidsenliga är en i många avseenden ihålig ursäkt. Tittar man på bilden ovan så syns ju tydligt att det är just Sportfiskarnas logga som pryder den. Har tiden sprungit ifrån reglerna så beror det, rimligen, på att förbundet låtit så ske. Att man sovit på sin post. Eller att man inte brytt sig. Oavsett vilket så är det synd. Reglerna är kanske inte perfekta och det var de inte heller när de kom till, men de är och var det bästa vi har att hålla sig till och definitivt bättre än ingenting.

    måndag 7 november 2016

    Gamla goda råd 1

    Ur Fiskeboken, utgiven 1961 på Tidens förlag, närmare bestämt kapitlet om haspelfiske (författat av Bertil Högbom), saxar jag några goda råd som är lika aktuella nu som de var då. Och som lika ofta förbises nu som då.


    "...det finns andra möjligheter att avbromsa kastet på ett mjukare sätt. Det vanligaste som anbefalls är att försiktigt räta ut pekfingret så att linan får svirra mot detta och hejdas lagom tills man stoppar det helt genom att lägga fingret mot trumman."

    "Det andra momentet i kasttekniken som absolut måste övas in kommer då kastet är avslutat och betet tar vatten. Det gäller då att sträcka linan innan man börjar veva in, annars kan man få det nästan lika trassligt som i annat spinn. De flesta avslutar kastet genom att slå igen linföraren med veven och det faller sig då alltför naturligt att fortsätta med invevningen. Det är detta som är fel. man ska göra en paus och höja spöt så att linan blir ordentligt sträckt innan den spolas upp på rullen."

    Gör man en korrekt avbromsning så är linan tillräckligt sträckt när betet landra för att man ska kunna påbörja hemtagningen direkt. Detta är viktigt särskilt när man fiskar med sjunkande beten över grunda bottnar. Då har man helt enkelt inte tid att sträcka linan i efterhand (eftersom betet då hinner fastna i bottenvegetationen) utan måste ha kontakt med det omedelbart. Det händer, för övrigt, inte helt sällan att en fisk hugger betet genast när det landar. har man inte gjort en avbromsning så att linan i det momentet är tillräckligt stram missar man dessa hugg.

    söndag 6 november 2016

    Ikoniska haspelrullar 3: D.A.M. Quick 330N

    D.A.M. Quick 330N

    Quick Super
    Deutsche Angelgeräte Manufaktur lanserade 1954 en rulle (Quick Super 270) med snäckdrev som kom att bli såväl legendarisk som den första i en lång serie alltmer förfinade rullar baserade på samma koncept. Tjugo år senare hade man kommit mycket nära perfektion. Då släpptes 330N (som mellanstorleken i en serie som omfattade 110N, 220N, 330N, 440N och 550N spännande från ultralätt till tungt haspelfiske). 330N motsvarade storleksmässigt ABU Cardinal 66 och Mitchell 300 med vilka den konkurrerade i premiumsegmentet.


    Quick N-serien kom att bli D.A.M:s sista med spolkåpa. Året efter att den introducerades kom ju Daiwa med sin Silver-serie och ingenting var sig längre likt. Modellen blev därför, med den tidens mått, kortlivad och redan 1977 ersattes den av Quick 3000, byggd på samma snäckdrevsmekanism men med utanpåliggande spole.

    Quick 330N är kanske inte ikonisk i sig men den representerar höjdpunkten av det designkoncept D.A.M. då arbetat på och förbättrat under två decennier. Den är således snarlik sina föregångare, främst Quick 330 Finessa, men även estetiskt representerar den en höjdpunkt. Någon snyggare rulle har D.A.M. aldrig gjort, vare sig förr eller senare.

    Det kan vara intressant att jämföra Quick 330N med Cardinal 66. Exteriört är de väldigt olika men under skalet tämligen lika. De skiljer sig åt framförallt vad avser backspärrsreglagets placering, att quickrullen är frambromsad och att cardinalen har en mer avancerad bygelfällningsmekanism med dubbla bygelfjädrar och en fjäderbelastad broms på rotorkåpan för att minimera risken för sk tjuvfällning.


    Köpa nytt? Eller gammalt?


    Aldrig förr har nya rullar lanserats i en så rasande takt som nu. För inte så länge sedan kunde en bra rullmodell vara i tillverkning under en mansålder eller längre men nu verkar nästan fjolårets modell vara mer eller mindre obsolet. Detta är naturligtvis vansinne. En rulle som fungerade utmärkt att fiska med för ett, fem, tio eller trettio år sedan går naturligtvis lika bra att fiska med idag om den är hel.

    Själv har jag några favoritmodeller. En av dessa är ABU Cardinal C- serien (C3, C4 och C5). Rullen bygger på samma fina snäckdrevsmekanism som "urcardinalen" men har utanpåliggande spole, manuell bygelfällning, keramisk lintrissa och i förhållande till "urcardinalen" något förbättrad - men fortfarande bakmonterad - slirbroms. De är inte tillverkade i Svängsta men "made in Japan" i uttryckets bästa bemärkelse.


    Bland de snyggaste haspelrullar som någonsin gjorts. Och bästa.

    Till mitt havsöringfiske, som jag vanligen bedriver med nylonlina, är den här rullen perfekt. Dreven är i praktiken outslitliga och eftersom den mjuka gången bygger på precision i tillverkningen och högkvalitativt material (rostfritt stål och mässing) snarare än på en massa kullager så blir en rulle bara skönare och mer lättvevad ju mer den fiskas med.

    Argumenten för att köpa nytt är ofta garanti och tillgång på reservdelar. OK, räknar men med att rullen ska gå sönder under garantitiden är det naturligtvis relevant när man överväger köpet men själv skulle jag i så fall avstå. Ingen av mina cardinaler har hitills gått sönder (annat än att jag bytt vev på en av mina äldsta Cardinal 66 men då var rullen flera decennier gammal och den nya veven hittade jag för en tia i en prylbod). Reservdelar kan vara ett problem med gamla rullar men är det så himla mycket lättare att hitta en del till en fem år gammal kinatillverkad modern rulle?


    Årsmodell 1984

    Dessutom är det såväl enkelt som ekonomiskt överkomligt att gå runt reservdelsproblemet. Själv har jag ett litet reservlager av i princip fabriksnya rullar som bara ligger och väntar på att få komma ut och fiska och när jag hittar sådana till rätt pris så växer lagret. Problemet är bara att deras mer slitna kamrater bara fortsätter att göra god tjänst. Den dag någon av dem ger upp så kommer den att pensioneras och få bli reservdelsdonator. Jag räknar iskallt med att de flesta av mina "gamla" rullar kommer att överleva mig.

    En sådan här rulle i vettigt bruksskick brukar man kunna köpa för någon eller några hundralappar och i princip oanvända rullar brukar man kunna hitta för ungefär samma pengar som man får betala för rena lågprisrullar om man köper nytt. Det är ungefär som att kunna välja mellan att köpa en trettio år gammal Bentley i mint condition eller en fabriksny Dacia för samma pengar.

    lördag 5 november 2016

    Krokiga funderingar

    En 17 cm Killer med för wobblers typisk  uppsättning trekrokar

    Så gott som alla drag man köper är försedda med trekrok. Eller, i värsta fall, trekrokar. Metare och flugfiskare har i alla tider klarat sig fint med enkelkrok, men av någon outgrundlig anledning tycks spinnfiskarna inte riktigt lita på att d et räcker med en krok för att få en fisk att fastna och sitta säkert. Därför finns det wobblers som har fler vassa spetsar per längdenhet än vad taggtråd har. 


    Ett Sebile swimbait, längre än killerwobblern ovan men med en dubbelkrok.
    Den något mindre jiggen med en ensam enkelkrok.

    Och visst fastnar de där trekrokarna. De fastnar i vass, tång och sjögräs, I kundvagnar och gamla cyklar. Ofta fastnar de i håvgarn och i fiskares olika kroppsdelar. På Norrtälje sjukhus akutavdelning finns två stora tavlor där drag som opererats loss från blödande sportfiskare är uppsatta. Så gtt som alla dessa drag har trekrokar och ofta flera än en.


    Två kustwobblers. Den övre, en Savage Gear Horny Herring, levereras med en enkelkrok (men en trekrok är fabriksmonterad så man får byta själv, men det är ändå ett steg i rätt riktning. Gladsaxwobblern visar hur alla mina kustwobblers ser ut (och sett ut i några år). Trekroken är utbytt mot en Owner Siwash monterad så att spetsen pekar uppåt.Krokar fisken säkert och kan utan problem fiskas hem över grunda bottnar utan risk för att fastna i tängen.

    När trekrokar fastnar i fiskar kan de vara mer eller mindre omöjliga att få loss utan att allvarligt skada fisken. Så åtminstone för dem som tillämpar C&R borde trekrok vara en absolut no-no. Att tex fiska efter gädda med beten försedda med stora trekrokar i syfte att återutsätta fisken efter fångst känns för mig motsägelsefullt. Ska man hårddra det borde man då istället fiska med hullinglös enkelkrok.


    Ett nyligen inlett experiment. Trekroken byts ut mot en sk assist hook. Har inte hunnit "sjösätta" draget ännu.
    På den tiden då jag var ivrig gäddfiskare var nästan alla skeddrag försedda med två trekrokar. Ganska snart insåg jag att den extra kroken ställde till mer problem än vad den gjorde nytta, så det första jag gjorde när jag köpt ett nytt drag var att montera bort den. Nästa ögonöppnare för min del var när jag började fiska med jigg. Den enda enkelkroken innebar inte att man missade fler hugg än vad man gjorde med trekroksförsedda drag och om något så satt fisken säkrare när man krokat den på en jigg än på, tex, en wobbler.


    Numera är det främst kustfiske efter havsöring jag ägnar mig åt. Fortfarande leveraras de flesta drag och kustwobblers med trekrok och jag blev besviken när Vicke inte längre kom med dubbelkrok. Fast det är ju rätt enkelt att byta ut trekrokarna mot enkelkrokar. Jag har numera ett rätt stort förråd av oanvända trekrokar...

    onsdag 2 november 2016

    Utveckling eller tecken på tillbakagång?

    När jag valde namn till den här bloggen funderade jag länge på om jag skulle kalla den för Sportfiske enligt den gamla skolan men håller man sig till svenska så blir man väl inte tagen på allvar i dagens svenska sportfiske. Så det fick bli på engelska. För så är det ju. Vi använder engelska uttryck och det vare sig vi begriper dem eller inte och oavsett om det blir rätt eller fel. Det har vi gjort länge och redan på den tiden vi försvenskade dem så blev det lika ofta fel som det blev rätt. Därför heter en multiplikatorrulle på vardagssvenska spinnrulle medan spinning reel i den engelskspråkiga världen betyder haspelrulle. Och jiggar ska vi bara inte tala om...

    Däremot tänkte jag tala om Catch & Release, dvs att man drar upp fisk bara för att genast (eller åtminstone efter mer eller mindre omständlig avkrokning, fotografering, vägning och mätning) släppa den åter. Sådant förekom inte förr. Åtminstone var det en merginalföreteelse, sådant som landets karp- och vitfiskmetare ägnade sig åt. Vi andra släppte åter undermåliga exemplar, sådana som inte höll måttet och oönskade bifångster som simpor och mört.

    Det etiska i att dra upp (och kanske plåga) fisk bara för sitt eget höga nöjes skull kan diskuteras. I några europiska längder är C&R förbjudet (av just sådana skäl). Däremot är det naturligtvis så att det går åt färre fiskar om nästan alla som fångas släpps levande åter. Det gäller oavsett om de tar skada av det och så länge mortaliteten bland återsläppta fiskar understiger 100 %. Just att det är god beståndsvård brukar också framhållas som det kanske främsta argumentet för C&R. Själv misstänker jag att det också kan spela roll att det är betydligt färre gillar att äta gädda äv vad det är som tycker det är kul att dra upp den.

    Själv tycker jag att gädda är, eller åtminstone kan vara, en utsökt matfisk och därför tar jag fortfarande hem de flesta "lovliga" gäddor jag råkar dra upp. Jag skriver råkar eftersom jag sällan bedriver riktat gäddfiske men ibland får gädda på kroken när jag egentligen är ute efter abborre, gös eller havsöring. Abborrarna tar jag också hem om de är i rätt storlek, dvs varken för små eller för stora. Detsamma gäller om jag får en gös. När det handlar om öringen släpper jag vildfiskarna men de i lovlig storlek som har fettfenan klippt är det oftast klippt för om de fastnar på min krok. Vilket dessvärre inte är särskilt ofta.

    Men hur ska man egentligen se på fenomenet C&R? Är det ett tecken på att sportfisket utvecklats? Att vi är mer aktsamma om såväl fiskarna som individer som fiskbestånden som resurs? Eller är det snarare en konsekvens av att det börjar bli så förtvivlat ont om fisk att vi tvingas släppa åter de vi fångar för att kunna dra upp samma stackare flera gånger? Och det där med att folk åker ut och drar upp gädda för att sedan åka hem och äta köttfärslimpa (eller något annat bara det inte är gädda) måste väl ändå otvetydigt uppfattas som ett tecken på den svenska matkulturens förfall?

    En annan ny företeelse med ett utländsk namn är Light Rock Fishing. Det handlar om att vid kusten (helst då från klippor) fiska efter småfisk - tånglake, smörbult, simpa - med ultralätta redskap. Naturligtvis kan bytet även bli makrill eller gylta. Inte heller här handlar det om att dra upp matfisk (och C&R tillämpas mer eller mindre regelmässigt) utan om rent nöjesfiske och om att få så många olika arter som möjligt.Skojigt är det alldeles säkert, åtminstone litet småskoj, men ska man se det som ett tecken på att sportfisket utvecklats eller är det snarare en tragisk konsekvens av att kustfisket efter torsk mer eller mindre totalt har havererat?

    tisdag 1 november 2016

    Inte skoj

    Och om det nu skulle vara någon som uppfattade mitt förra inlägg om hur det var bättre förr som skämtsamt så kan den här rapporten kanske stämma till eftertanke. Ibland blir man bara sååå trött! När Isabella Lövin härjade som värst nere i Bryssel så tyckte man sig skönja i vart fall en ljusglimt vad gällde fiskekvoter och annat men nu verkar det vara business as usual igen. Och riktigt var man har Lövin nuförtiden är jag inte helt säker på, men så är mitt förtroende för partipolitiker ganska illa åtgånget. Hur det nu må vara med den saken så är hennes bok Tyst hav värd en läsning. Läs den och läs rapporten.

    måndag 31 oktober 2016

    Var det bättre förr?

    Hittills har bloggen handlat mycket om fiskegrejor. Det kan ju vara nog så intressant men det viktiga är ju själva fisket. Hur är det med det? Och hur var det? Var det bättre förr?

    Jo, det var bättre förr. Mycket bättre. Och så har det alltid varit.

    Min egen erfarenhet säger mig att de vatten där jag fiskat mest - gotlandskusten och roslagsskärgården - var avsevärt mycket mer givande för ett kvartssekel sedan. Jag vet också att gubbarna i det gotländska fiskeläge där jag under loven hölls som grabb var rörande eniga om att fisket då var en blek skugga av vad det en gång varit. Och de var inte ensamma om sin uppfattning. Så här skrev sportfiskeprofilen Nils Färnström 1961 i sitt förord till Fiskeboken (Tidens förlag):

    "När man som förf. till denna inledning upplevt sportfiskets genombrott i Sverige och samtidigt sett hur vattnen snabbt försämrats i samma takt som skaran av sportfiskare ökat, kan man inte undgå att reflektera över om det egentligen är rätt att göra mera propaganda för sportfiske - att öka den skara, som med krok och spö drar ut i markerna."

    lördag 29 oktober 2016

    Old School men inte gammal

    Penn Slammer 260 på en gotländsk strand

    En rulle behöver inte vara flera decennier gammal för att vara Old School. Fortfarande kan man hitta nyproducerade rullar som är byggda efter det gamla, beprövade, receptet. Utan en massa finesser och smådelar som inte behövs men kan ställa till bekymmer. Metall snarare än plast, utan en massa onödiga kullager och såpass enkelt byggda att de är lätta att plocka isär (och sätta ihop igen) så att man inte behöver vara diplomingenjör för att klara av att underhålla dem. Fast de blir färre och färre.

    Idag var jag ute och fiskade med en sådan rulle, en Penn Slammer 260. En liten, enkel och gedigen rulle som är gjord för att fiskas med och för att hålla. Kastar bra, är skön att veva med och slirbromsen är både mjuk, jämn och stark. Eftersom stativet är gjutet i aluminium och man prioriterat hållbarhet så är den relativt tung, i vart fall om man jämför med andra rullar i samma storleksklass, men jag gillar den. Fast Penn (eller de som äger varumärket) verkar tycka att den är otidsenlig så produktionen har lagts ned och en ny rulle, Slammer III, är i stöpsleven.

    Den nya slammern vet jag inget om annat än det som kan läsas på Penns hemsida. Jag kan se att den är fulare än den gamla, att den (åtminstone inte från början) finns i mindre storlek än 3500, att den ska ha en absurt stark slirbroms och för hög utväxling för vårt skandinaviska fiske. En positiv bieffekt är att den Slammer (och dess större syskon) som syns på bilden ovan nu kan hittas till halva priset (eller så) mot vad den kostade för något år sedan. Nämnas kan att 260 och 360 är i stort sett identiska och att det huvudsakligen är linkapaciteten som skiljer dem åt. Båda storlekarna är lämpliga för kustfiske efter tex havsöring och de är de rullar jag oftast använder när jag fiskar med flätlina (eller Nanofil) eftersom de hanterar sådan lina bättre än vad mina gamla Cardinal mfl gör.

    En detalj som kan vara bra att känna till är att rullfoten också är rejäl på de här rullarna så den passar inte i de allra klenaste rullfästena (om man inte är beredd att ta fram filen...).

    fredag 28 oktober 2016

    Så mycket bättre 2: Spön

    Jag är betydligt mer imponerad av utvecklingen på spö- än på rullsidan. Jag fiskar ofta med en några decennier gammal rulle på ett modernt spö men aldrig tvärtom. Även om det gjordes en del riktigt bra glasfiberspön för en fyra, fem decennier sedan och hur mycket jag än gillar aktionen i en välbyggd glasfiberklinga så satte materialet begränsningar för vad som kunde uppnås. Framför allt blev längre spön, särskilt om de skulle vara relativt styva, snabbt för tunga för att vara njutbara att fiska med under längre sessioner. Jag har i min ägo en verklig kastkanon från den tiden, nämligen ett ABU Atlantic 480, ett tvådelat 10´6´´ långt spö som klarar att kasta uppåt 100 gram. Det väger 480 gram och eftersom rätt många av de grammen sitter i den övre spödelen så krävs det både muskelstyrka och teknik för att hantera ett sådant spö.

    Längre glasfiberspön för det lättare fisket fick en flugspöliknande aktion (och då talar jag om den tidens flugspön. Men höll man sig inom de ramar materialets egenskaper satte så gick (och går) det att bygga fantastiska glasfibespön. Själv fiskar jag fortfarande gärna med ett 7 fots Peteke & Morton klassat för beten 7-20 gram. Det har en avancerad tapering och en, för glasspön, mycket snabb aktion. Dessutom är det trevligt att titta på.

    Dagens spön är emellertid bättre, eller kan i alla fall bygga bättre än vad som var möjligt under glasfibereran. Svårigheten är snarare att välja rätt och här är problemet att de som tillverkar och säljer spön ägnar sig betydligt mera åt att leverera försäljningsargument än relevant information. Särskilt för den mindre kunnige sportfiskaren är det därför svårt att göra "informerade val". Ett annat problem är att den svenska marknaden är så otroligt likriktad. I stort sett allt som säljs är mainstream och de senaste åren har ledorden varit snabb aktion och låg vikt. Snabb aktion är bra ibland men inte alltid. Låg vikt är i sig oftast en fördel, men den åstadkoms genom att man bygger spön med tunnare gods i klingans väggar vilket, i sin tur, kräver större precision i tillverkningen (lägre toleranser) för att inte hållbarheten ska bli lidande. Detta är inte gratis men marknaden tycks kräva billiga spön. Att saker är billiga är ju i och för sig trevligt men det finns skäl att se upp. Man kan naturligtvis ha tur, men om man väljer mellan två spön med till synes identiska egenskaper men olika prislappar så är det långt ifrån givet att det billigare spöt är det bättre köpet. På motsvarande sätt kan ett något tyngre spö vara ett tryggare alternativ än det allra lättaste.

    Idag kan man bygga långa spön för lätta vikter utan att dessa blir vare sig för mjuka i aktionen eller för tunga. Jag fiskar rätt ofta längs kusten med 12-13 fots spön för vikter upp till ca 30 gram. En annan trevlig sak är att man kan bygga lätta spön för lätta beten men med ryggrad i klingan tillräcklig även för att sätta press på rejält stora fiskar. Och fortfarande finns det spön med långsam, progressiv, helaktion om man vill ha att sådant (men de är svårare att hitta än vad de var förr i tiden).

    torsdag 27 oktober 2016

    En länk för ABU-nördar

    Dagens ABU uppfattar jag, tyvärr, som ett varumärke bland många andra. Magin är borta. Annat var det förr. Och bättre. Mycket bättre. På den tiden då Napp och Nytt var den svenske sportfiskarens bibel. En påkostad broschyr som bars hem i triumf när den, någon gång på vårkanten, kunde hämtas hos redskapsförsäljaren och därefter, andaktsfullt, läsas från pärm (om den nu hade haft pärmar) till pärm och när man kommit till slutet började man om igen. Och när det gällde fiskegrejor så var det egentligen bara ABU som räknades. Visst, man kunde få abborre på en Mepps eller en Myrspinnare och visst tog det en och annan gädda på Meteor eller på någon skum, utländsk, wobbler, men på det stora hela taget så var ABU:s grepp om den svenska sportfiskemarknaden hårdare än vad Volvos och SAAB:s var när det handlade om bilar.


    Världens största ABU-nörd?
    Men inget varar för evigt. I takt med att tillverkningen successivt flyttades utomlands tog andra märken allt större marknadsandelar. Och att det blev så det är ju helt rimligt. Skulle man köpa en rulle som var tillverkad i Japan så kunde den ju lika gärna få heta Daiwa eller Ryobi som ABU. Men vi som var med under guldåldern glömmer den inte och några av oss vårdar inte bara minnet utan även de fina grejor vi har kvar.

    Och märkligt nog verkar den största ABU-nörden av oss alla vara australiensare. Ibland är världen uppochned. Men besök han. Han verkar ha nästan allting men anser sig själv sakna några nummer för att hans samling ska bli komplett så om någon sitter och trycker på ett av dessa så kontakta honom. Han förefaller vara en vänsäll och trevlig typ. Bara hans sätt att dela med sig av sin samling och sitt kunnande är efterföljansvärt.

    Visst görs det bra ABU-grejor fortfarande, främst de ambassadeurrullar som fortfarande skruvas ihop i Svängsta. En del av det övriga sortimentet är också helt OK men saknar, det är i alla fall min uppfattning, den genuina abukänslan. Riktigt ledsen blev jag när man började sätta namnet Cardinal (som från början var haspelrullarnas motsvarighet till Ambassadeur) på usla, asientillverkade, lågprisrullar. Därför har man fått hitta på nya namn till sina mer premiumbetonade modeller. Ett rätt korkat sätt att förvalta ett varumärke (och ett varumärke är ju, när det kommer till kritan,ett förtroende och sådant är svårt att reparera när man lyckats kvadda det).

    Gamla favoriter 4: Plankton Favorit


    Rätt likt Kaleva men ändå annorlunda är ABU:s gamla (från någon gång i mitten av fyrtiotalet) favorit Plankton. Plankton Favorit, för att vara exakt. I likhet med Kaleva så kunde draget vara bladet från en kapad sked, bara en annan sked än kalevaskeden och precis som Kaleva så verkar det vid hemtagning flytta, i förhållande till sin storlek, mycket vatten.


    Plankton Favorit är ett kompakt drag, i tjockare gods och inte lika brett som Kaleva, och därför mer lättkastat, mindre vinkänsligt och även lättare att få ned på djupet, särskilt i strömmande vatten. Omvänt är det svårt att fiska lika ytligt som man kan fiska ett Kaleva. De båda snarlika dragen kompletterar helt enkelt varandra.


    onsdag 26 oktober 2016

    Heddon River Runt Spook


    Hur en bra wobbler ska se ut finns det många uppfattningar om och därför finns det också wobblers av de mest varierande skapnader. Själv hör jag till dem som när de hör ordet wobbler genast tänker på något som ser ut ungefär som betena på bilderna i det här inlägget. Det är inte så konstigt, för den lilla River Runt Spook, introducerad 1933, är ett av de verkligt klassiska spinnbetena. Den är, i sin tur, en mindre version av den minst lika klassiska (och ännu äldre) Vamp Spook.


    Det som gör att jag och många andra svenska sportfiskare, åtminstone sådana i min ålder, tycker att det är så här en riktig wobbler ska se ut är förmodligen att den är så snarlik ABU:s Hi-Lo. Ansiktsdragen är ju i stort sett identiska. Hur kan det komma sig? Har ABU plagierat Heddons bete och kommit undan med det? Nej, så illa är det inte, men likheten är ingen tillfällighet. Det förhåller sig nämligen så att ABU och Heddon, någon gång på femtiotalet, hade ett samarbete. Om jag förstått saken rätt så fick ABU licenstillverka River Runt för den skandinaviska marknaden. De fiffiga och fingerfärdiga (för att inte säga klåfingriga) blekingarna nöjde sig emellertid inte med att montera wobblers enligt de amerikanska ritningarna utan uppfann den geniala ställbara sked som gör Hi-Lo till just Hi-Lo. På Heddon fattade man inte riktigt storheten i detta men ABU fick, hur som helst, OK till att fortsätta tillverka sin egen variant av wobblern och i utbyte fick Heddon OK från ABU att använda den ställbara skeden (och det gjorde man men av någon anledning blev det aldrig någon succé over there).


    Även om River Runt Spook är avsedd främst som ett bete för bass så fungerar den (precis som Hi-Lo) väldigt bra för vårt svenska spinnfiske efter gädda, gös och abborre. Om man sedan (om man nu är lycklig ägare till en eller flera sådana wobblers) ska våga fiske med dem eller betrakta dem som samlarobjekt, ja det får bli en samvetsfråga. Fast det kan ju vara värt att kolla så att man inte sitter på en riktig "sällis" innan man riskerar att sätta fast den i någon vassrugge.

    tisdag 25 oktober 2016

    Från far till son

     (Nedanstående skrev jag för några år sedan som ett inlägg på ett forum)

    IMG_2777.JPG
    Pappas enda (och min första) rulle

    Min pappa var kanske inte någon framstående fiskare men han tyckte att det var roligt att vara ute. Mitt första fiskeminne är sprattlet och stänket när han lyfte upp en abborre i ekan någon gång alldeles i början av sextiotalet. När jag själv gripits av fiskefebern (jag vill minnas att jag var runt nio år) fick jag låna hans grejor. En Mitchell 304 CAP öppen haspelrulle, ett sexfots Arjon Super Six och några askar med drag. Samma utrustning som han hade fångat den där abborren med. Det var mest abborrspinnare i askarna och det tyngsta draget var ett 15-grams vasskyddat skeddrag. Med de grejorna tillbringade jag många lyckliga sommarlovstimmar på diverse bryggor och klippor. Och inte bara ett sommarlov... Förmodligen så nötte jag på den där rulllen bra mycket mer än vad pappa någonsin gjorde.
     
    Det är nu rätt många år sedan pappa gick ur tiden men hans rulle lever fortfarande. Han tog väl hand om den och det gjorde jag också. Eller gör, för den är min numera. Såvitt jag vet så är den jämnårig med mig (och definitivt i bättre skick!) men den fungerar precis lika bra som när jag fick låna den för första gången. Hade pappa fortfarande levt och velat hänga med ut och försöka fånga något så hade han säkert tagit med mitchellen och arjonspöet. På den tiden gjorde man grejor som fungerade och höll. Rullar som kunde gå i arv från far till son.
     
    Strängt taget så fungerar den där gamla mitchellrullen ungefär lika bra som vilken som helst modern öppen haspelrulle i motsvarande storlek. Den kastar bra (det är ju en öppen haspel) och slirbromsen fungerar utan anmärkning. 304:an introducerades 1953 och tillverkades (i olika mer eller mindre identiska versioner) fram till och med 1972. Det är (tycker jag) något djupt tilltalande med grejor som fortfarande efter drygt femtio år fungerar och är användbara. Visst finns det säkert moderna rullar som i något avseende är överlägsna den gamla mithellrullen men jag är tveksam till om någon av de rullarna fortfarande kommer att vara i produktion om tio eller tjugo år. Eller om de kommer att fungera om femtio år.
     
    I sommar ska jag ta ut pappas gamla rulle på fiske. Bara för att.
     
    IMG_2776.JPG
    En av de snyggaste haspelrullar som någonsin tillverkats!
     
    edit.
    Litet "forskning" på nätet ger vid handen att CAP-modellen är äldre än jag trodde. Tydligen fanns den redan 1937...
     
    Den som är (eller nyss blev) intresserad av mitchellrullarna och deras historia kan besöka det här virtuella muséet. Att de har ett eget muséum måste väl ändå vara ett tydligt bevis på att det är kultrullar vi snackar om?

    måndag 24 oktober 2016

    Ikoniska haspelrullar 2: Mitchell 300

    Om det är någon haspelrulle som verkligen förtjänar epitetet ikonisk så är det Mitchell 300. Den konstruerades någon gång i andra hälften av 1930-talet och de första rullarna producerades 1938. Sedan blev det krig men småningom tog produktionen fart igen.Fram till 1957 hette rullen bara Mitchell men då lade man till beteckningen 300.

    Rullen sålda bra - faktiskt lär den vara den modell som tilverkats i flest exemplar någonsin -  under flera decennier. Fram till strax efter det att Daiwa 2500C kom att helt förändra hur man såg på haspelrullar. Under de decennier rullen var i produktion kom naturligtvis flera förändringar men dessa blir för nördigt att gå in på här.
    '
    Min Mitchell 300, köpt på Husbergs i Uppsala och fortfarande i så gott som mint condition

    Rullens distinkta form var oförändrad under hela modellens livstid. Den betingades av att konstruktören velat möjliggöra dels en bredare spole och dels en nedväxlad, oscillerande, spolrörelse, detta senare för att åstadkomma en jämnare och tätare linuppläggning. Lösningen blev en intrikat mekanik bestående av inte färre än åtta precisionsskurna drev och det långsmala, äggformade, vevhuset designades för at rymma denna och den långa spolaxelns fram- och återrörelse.

    Mitchellrullen var också uppskattad för sin fina linuppläggning och därav betingade goda kastegenskaper. Ett pris man fick betala för detta var att de många dreven gjorde rullen tämligen trög att veva och dessutom låter även en välsmord Mitchell 300 på ett omisskännligt sätt. I reklamen försökte man få detta till att rullen "spinner som en katt". Den något tröga gången var emellertid inget direkt problem annat än i sträng kyla då det kude bli mer eller mindre tvärstopp. De som använde Mitchell 300 till tex kustfiske efter havsöring vintertid sägs då ha ersatt rullfettet med motorolja för att få sina rullar att fungera.

    Det var (är) i det närmaste omöjligt att slita ut en Mitchell 300. Trögheten fungerar som en slags livförsäkring såtillvida att det när fettet härdar eller blir odugligt det också blir i princip omöjligt att använda rullen. Alternativen är att sluta använda den eller att göra ren och smörja upp den och i båda fallen uteblir ju vidare, skadligt, slitage. Den enda svaga punkten är bygelfjädern som med tiden förlorar sin spänst eller rent av brister. Det problemet är dock inte värre på Mitchell 300 än på andra haspelrullar. Snarare är det så att det är för att rullen är närmast odödlig man kan uppleva att man får byta fjäder många gånger.

    Varianter på Mitchell 300 är den högervevade 301, den med automatisk bygelmekanism försedda 330 "Otomatic", den mörkblå 410 med sin högre uväxling och 300A som kom mot slutet av 1980-talet, antagligen som ett försök till livstidsförlängning innan även fransmännen kapitulerade  och insåg att det endast var rullar mad utanpåliggande spole som efterfrågades.


    Pure Fishing försöker nu slå mynt av alla de fina varumärken man köpt och därför har Mitchell 300 återuppstått men bara så till namnet som nu används för att sälja en asientillverkad rulle som inte har någonting annat än just namnet gemensamt med den ikoniska, för att inte säga legendariska, Mitchell 300. Det är trist att behöva bevittna sådant.