måndag 31 oktober 2016

Var det bättre förr?

Hittills har bloggen handlat mycket om fiskegrejor. Det kan ju vara nog så intressant men det viktiga är ju själva fisket. Hur är det med det? Och hur var det? Var det bättre förr?

Jo, det var bättre förr. Mycket bättre. Och så har det alltid varit.

Min egen erfarenhet säger mig att de vatten där jag fiskat mest - gotlandskusten och roslagsskärgården - var avsevärt mycket mer givande för ett kvartssekel sedan. Jag vet också att gubbarna i det gotländska fiskeläge där jag under loven hölls som grabb var rörande eniga om att fisket då var en blek skugga av vad det en gång varit. Och de var inte ensamma om sin uppfattning. Så här skrev sportfiskeprofilen Nils Färnström 1961 i sitt förord till Fiskeboken (Tidens förlag):

"När man som förf. till denna inledning upplevt sportfiskets genombrott i Sverige och samtidigt sett hur vattnen snabbt försämrats i samma takt som skaran av sportfiskare ökat, kan man inte undgå att reflektera över om det egentligen är rätt att göra mera propaganda för sportfiske - att öka den skara, som med krok och spö drar ut i markerna."

lördag 29 oktober 2016

Old School men inte gammal

Penn Slammer 260 på en gotländsk strand

En rulle behöver inte vara flera decennier gammal för att vara Old School. Fortfarande kan man hitta nyproducerade rullar som är byggda efter det gamla, beprövade, receptet. Utan en massa finesser och smådelar som inte behövs men kan ställa till bekymmer. Metall snarare än plast, utan en massa onödiga kullager och såpass enkelt byggda att de är lätta att plocka isär (och sätta ihop igen) så att man inte behöver vara diplomingenjör för att klara av att underhålla dem. Fast de blir färre och färre.

Idag var jag ute och fiskade med en sådan rulle, en Penn Slammer 260. En liten, enkel och gedigen rulle som är gjord för att fiskas med och för att hålla. Kastar bra, är skön att veva med och slirbromsen är både mjuk, jämn och stark. Eftersom stativet är gjutet i aluminium och man prioriterat hållbarhet så är den relativt tung, i vart fall om man jämför med andra rullar i samma storleksklass, men jag gillar den. Fast Penn (eller de som äger varumärket) verkar tycka att den är otidsenlig så produktionen har lagts ned och en ny rulle, Slammer III, är i stöpsleven.

Den nya slammern vet jag inget om annat än det som kan läsas på Penns hemsida. Jag kan se att den är fulare än den gamla, att den (åtminstone inte från början) finns i mindre storlek än 3500, att den ska ha en absurt stark slirbroms och för hög utväxling för vårt skandinaviska fiske. En positiv bieffekt är att den Slammer (och dess större syskon) som syns på bilden ovan nu kan hittas till halva priset (eller så) mot vad den kostade för något år sedan. Nämnas kan att 260 och 360 är i stort sett identiska och att det huvudsakligen är linkapaciteten som skiljer dem åt. Båda storlekarna är lämpliga för kustfiske efter tex havsöring och de är de rullar jag oftast använder när jag fiskar med flätlina (eller Nanofil) eftersom de hanterar sådan lina bättre än vad mina gamla Cardinal mfl gör.

En detalj som kan vara bra att känna till är att rullfoten också är rejäl på de här rullarna så den passar inte i de allra klenaste rullfästena (om man inte är beredd att ta fram filen...).

fredag 28 oktober 2016

Så mycket bättre 2: Spön

Jag är betydligt mer imponerad av utvecklingen på spö- än på rullsidan. Jag fiskar ofta med en några decennier gammal rulle på ett modernt spö men aldrig tvärtom. Även om det gjordes en del riktigt bra glasfiberspön för en fyra, fem decennier sedan och hur mycket jag än gillar aktionen i en välbyggd glasfiberklinga så satte materialet begränsningar för vad som kunde uppnås. Framför allt blev längre spön, särskilt om de skulle vara relativt styva, snabbt för tunga för att vara njutbara att fiska med under längre sessioner. Jag har i min ägo en verklig kastkanon från den tiden, nämligen ett ABU Atlantic 480, ett tvådelat 10´6´´ långt spö som klarar att kasta uppåt 100 gram. Det väger 480 gram och eftersom rätt många av de grammen sitter i den övre spödelen så krävs det både muskelstyrka och teknik för att hantera ett sådant spö.

Längre glasfiberspön för det lättare fisket fick en flugspöliknande aktion (och då talar jag om den tidens flugspön. Men höll man sig inom de ramar materialets egenskaper satte så gick (och går) det att bygga fantastiska glasfibespön. Själv fiskar jag fortfarande gärna med ett 7 fots Peteke & Morton klassat för beten 7-20 gram. Det har en avancerad tapering och en, för glasspön, mycket snabb aktion. Dessutom är det trevligt att titta på.

Dagens spön är emellertid bättre, eller kan i alla fall bygga bättre än vad som var möjligt under glasfibereran. Svårigheten är snarare att välja rätt och här är problemet att de som tillverkar och säljer spön ägnar sig betydligt mera åt att leverera försäljningsargument än relevant information. Särskilt för den mindre kunnige sportfiskaren är det därför svårt att göra "informerade val". Ett annat problem är att den svenska marknaden är så otroligt likriktad. I stort sett allt som säljs är mainstream och de senaste åren har ledorden varit snabb aktion och låg vikt. Snabb aktion är bra ibland men inte alltid. Låg vikt är i sig oftast en fördel, men den åstadkoms genom att man bygger spön med tunnare gods i klingans väggar vilket, i sin tur, kräver större precision i tillverkningen (lägre toleranser) för att inte hållbarheten ska bli lidande. Detta är inte gratis men marknaden tycks kräva billiga spön. Att saker är billiga är ju i och för sig trevligt men det finns skäl att se upp. Man kan naturligtvis ha tur, men om man väljer mellan två spön med till synes identiska egenskaper men olika prislappar så är det långt ifrån givet att det billigare spöt är det bättre köpet. På motsvarande sätt kan ett något tyngre spö vara ett tryggare alternativ än det allra lättaste.

Idag kan man bygga långa spön för lätta vikter utan att dessa blir vare sig för mjuka i aktionen eller för tunga. Jag fiskar rätt ofta längs kusten med 12-13 fots spön för vikter upp till ca 30 gram. En annan trevlig sak är att man kan bygga lätta spön för lätta beten men med ryggrad i klingan tillräcklig även för att sätta press på rejält stora fiskar. Och fortfarande finns det spön med långsam, progressiv, helaktion om man vill ha att sådant (men de är svårare att hitta än vad de var förr i tiden).

torsdag 27 oktober 2016

En länk för ABU-nördar

Dagens ABU uppfattar jag, tyvärr, som ett varumärke bland många andra. Magin är borta. Annat var det förr. Och bättre. Mycket bättre. På den tiden då Napp och Nytt var den svenske sportfiskarens bibel. En påkostad broschyr som bars hem i triumf när den, någon gång på vårkanten, kunde hämtas hos redskapsförsäljaren och därefter, andaktsfullt, läsas från pärm (om den nu hade haft pärmar) till pärm och när man kommit till slutet började man om igen. Och när det gällde fiskegrejor så var det egentligen bara ABU som räknades. Visst, man kunde få abborre på en Mepps eller en Myrspinnare och visst tog det en och annan gädda på Meteor eller på någon skum, utländsk, wobbler, men på det stora hela taget så var ABU:s grepp om den svenska sportfiskemarknaden hårdare än vad Volvos och SAAB:s var när det handlade om bilar.


Världens största ABU-nörd?
Men inget varar för evigt. I takt med att tillverkningen successivt flyttades utomlands tog andra märken allt större marknadsandelar. Och att det blev så det är ju helt rimligt. Skulle man köpa en rulle som var tillverkad i Japan så kunde den ju lika gärna få heta Daiwa eller Ryobi som ABU. Men vi som var med under guldåldern glömmer den inte och några av oss vårdar inte bara minnet utan även de fina grejor vi har kvar.

Och märkligt nog verkar den största ABU-nörden av oss alla vara australiensare. Ibland är världen uppochned. Men besök han. Han verkar ha nästan allting men anser sig själv sakna några nummer för att hans samling ska bli komplett så om någon sitter och trycker på ett av dessa så kontakta honom. Han förefaller vara en vänsäll och trevlig typ. Bara hans sätt att dela med sig av sin samling och sitt kunnande är efterföljansvärt.

Visst görs det bra ABU-grejor fortfarande, främst de ambassadeurrullar som fortfarande skruvas ihop i Svängsta. En del av det övriga sortimentet är också helt OK men saknar, det är i alla fall min uppfattning, den genuina abukänslan. Riktigt ledsen blev jag när man började sätta namnet Cardinal (som från början var haspelrullarnas motsvarighet till Ambassadeur) på usla, asientillverkade, lågprisrullar. Därför har man fått hitta på nya namn till sina mer premiumbetonade modeller. Ett rätt korkat sätt att förvalta ett varumärke (och ett varumärke är ju, när det kommer till kritan,ett förtroende och sådant är svårt att reparera när man lyckats kvadda det).

Gamla favoriter 4: Plankton Favorit


Rätt likt Kaleva men ändå annorlunda är ABU:s gamla (från någon gång i mitten av fyrtiotalet) favorit Plankton. Plankton Favorit, för att vara exakt. I likhet med Kaleva så kunde draget vara bladet från en kapad sked, bara en annan sked än kalevaskeden och precis som Kaleva så verkar det vid hemtagning flytta, i förhållande till sin storlek, mycket vatten.


Plankton Favorit är ett kompakt drag, i tjockare gods och inte lika brett som Kaleva, och därför mer lättkastat, mindre vinkänsligt och även lättare att få ned på djupet, särskilt i strömmande vatten. Omvänt är det svårt att fiska lika ytligt som man kan fiska ett Kaleva. De båda snarlika dragen kompletterar helt enkelt varandra.


onsdag 26 oktober 2016

Heddon River Runt Spook


Hur en bra wobbler ska se ut finns det många uppfattningar om och därför finns det också wobblers av de mest varierande skapnader. Själv hör jag till dem som när de hör ordet wobbler genast tänker på något som ser ut ungefär som betena på bilderna i det här inlägget. Det är inte så konstigt, för den lilla River Runt Spook, introducerad 1933, är ett av de verkligt klassiska spinnbetena. Den är, i sin tur, en mindre version av den minst lika klassiska (och ännu äldre) Vamp Spook.


Det som gör att jag och många andra svenska sportfiskare, åtminstone sådana i min ålder, tycker att det är så här en riktig wobbler ska se ut är förmodligen att den är så snarlik ABU:s Hi-Lo. Ansiktsdragen är ju i stort sett identiska. Hur kan det komma sig? Har ABU plagierat Heddons bete och kommit undan med det? Nej, så illa är det inte, men likheten är ingen tillfällighet. Det förhåller sig nämligen så att ABU och Heddon, någon gång på femtiotalet, hade ett samarbete. Om jag förstått saken rätt så fick ABU licenstillverka River Runt för den skandinaviska marknaden. De fiffiga och fingerfärdiga (för att inte säga klåfingriga) blekingarna nöjde sig emellertid inte med att montera wobblers enligt de amerikanska ritningarna utan uppfann den geniala ställbara sked som gör Hi-Lo till just Hi-Lo. På Heddon fattade man inte riktigt storheten i detta men ABU fick, hur som helst, OK till att fortsätta tillverka sin egen variant av wobblern och i utbyte fick Heddon OK från ABU att använda den ställbara skeden (och det gjorde man men av någon anledning blev det aldrig någon succé over there).


Även om River Runt Spook är avsedd främst som ett bete för bass så fungerar den (precis som Hi-Lo) väldigt bra för vårt svenska spinnfiske efter gädda, gös och abborre. Om man sedan (om man nu är lycklig ägare till en eller flera sådana wobblers) ska våga fiske med dem eller betrakta dem som samlarobjekt, ja det får bli en samvetsfråga. Fast det kan ju vara värt att kolla så att man inte sitter på en riktig "sällis" innan man riskerar att sätta fast den i någon vassrugge.

tisdag 25 oktober 2016

Från far till son

 (Nedanstående skrev jag för några år sedan som ett inlägg på ett forum)

IMG_2777.JPG
Pappas enda (och min första) rulle

Min pappa var kanske inte någon framstående fiskare men han tyckte att det var roligt att vara ute. Mitt första fiskeminne är sprattlet och stänket när han lyfte upp en abborre i ekan någon gång alldeles i början av sextiotalet. När jag själv gripits av fiskefebern (jag vill minnas att jag var runt nio år) fick jag låna hans grejor. En Mitchell 304 CAP öppen haspelrulle, ett sexfots Arjon Super Six och några askar med drag. Samma utrustning som han hade fångat den där abborren med. Det var mest abborrspinnare i askarna och det tyngsta draget var ett 15-grams vasskyddat skeddrag. Med de grejorna tillbringade jag många lyckliga sommarlovstimmar på diverse bryggor och klippor. Och inte bara ett sommarlov... Förmodligen så nötte jag på den där rulllen bra mycket mer än vad pappa någonsin gjorde.
 
Det är nu rätt många år sedan pappa gick ur tiden men hans rulle lever fortfarande. Han tog väl hand om den och det gjorde jag också. Eller gör, för den är min numera. Såvitt jag vet så är den jämnårig med mig (och definitivt i bättre skick!) men den fungerar precis lika bra som när jag fick låna den för första gången. Hade pappa fortfarande levt och velat hänga med ut och försöka fånga något så hade han säkert tagit med mitchellen och arjonspöet. På den tiden gjorde man grejor som fungerade och höll. Rullar som kunde gå i arv från far till son.
 
Strängt taget så fungerar den där gamla mitchellrullen ungefär lika bra som vilken som helst modern öppen haspelrulle i motsvarande storlek. Den kastar bra (det är ju en öppen haspel) och slirbromsen fungerar utan anmärkning. 304:an introducerades 1953 och tillverkades (i olika mer eller mindre identiska versioner) fram till och med 1972. Det är (tycker jag) något djupt tilltalande med grejor som fortfarande efter drygt femtio år fungerar och är användbara. Visst finns det säkert moderna rullar som i något avseende är överlägsna den gamla mithellrullen men jag är tveksam till om någon av de rullarna fortfarande kommer att vara i produktion om tio eller tjugo år. Eller om de kommer att fungera om femtio år.
 
I sommar ska jag ta ut pappas gamla rulle på fiske. Bara för att.
 
IMG_2776.JPG
En av de snyggaste haspelrullar som någonsin tillverkats!
 
edit.
Litet "forskning" på nätet ger vid handen att CAP-modellen är äldre än jag trodde. Tydligen fanns den redan 1937...
 
Den som är (eller nyss blev) intresserad av mitchellrullarna och deras historia kan besöka det här virtuella muséet. Att de har ett eget muséum måste väl ändå vara ett tydligt bevis på att det är kultrullar vi snackar om?

måndag 24 oktober 2016

Ikoniska haspelrullar 2: Mitchell 300

Om det är någon haspelrulle som verkligen förtjänar epitetet ikonisk så är det Mitchell 300. Den konstruerades någon gång i andra hälften av 1930-talet och de första rullarna producerades 1938. Sedan blev det krig men småningom tog produktionen fart igen.Fram till 1957 hette rullen bara Mitchell men då lade man till beteckningen 300.

Rullen sålda bra - faktiskt lär den vara den modell som tilverkats i flest exemplar någonsin -  under flera decennier. Fram till strax efter det att Daiwa 2500C kom att helt förändra hur man såg på haspelrullar. Under de decennier rullen var i produktion kom naturligtvis flera förändringar men dessa blir för nördigt att gå in på här.
'
Min Mitchell 300, köpt på Husbergs i Uppsala och fortfarande i så gott som mint condition

Rullens distinkta form var oförändrad under hela modellens livstid. Den betingades av att konstruktören velat möjliggöra dels en bredare spole och dels en nedväxlad, oscillerande, spolrörelse, detta senare för att åstadkomma en jämnare och tätare linuppläggning. Lösningen blev en intrikat mekanik bestående av inte färre än åtta precisionsskurna drev och det långsmala, äggformade, vevhuset designades för at rymma denna och den långa spolaxelns fram- och återrörelse.

Mitchellrullen var också uppskattad för sin fina linuppläggning och därav betingade goda kastegenskaper. Ett pris man fick betala för detta var att de många dreven gjorde rullen tämligen trög att veva och dessutom låter även en välsmord Mitchell 300 på ett omisskännligt sätt. I reklamen försökte man få detta till att rullen "spinner som en katt". Den något tröga gången var emellertid inget direkt problem annat än i sträng kyla då det kude bli mer eller mindre tvärstopp. De som använde Mitchell 300 till tex kustfiske efter havsöring vintertid sägs då ha ersatt rullfettet med motorolja för att få sina rullar att fungera.

Det var (är) i det närmaste omöjligt att slita ut en Mitchell 300. Trögheten fungerar som en slags livförsäkring såtillvida att det när fettet härdar eller blir odugligt det också blir i princip omöjligt att använda rullen. Alternativen är att sluta använda den eller att göra ren och smörja upp den och i båda fallen uteblir ju vidare, skadligt, slitage. Den enda svaga punkten är bygelfjädern som med tiden förlorar sin spänst eller rent av brister. Det problemet är dock inte värre på Mitchell 300 än på andra haspelrullar. Snarare är det så att det är för att rullen är närmast odödlig man kan uppleva att man får byta fjäder många gånger.

Varianter på Mitchell 300 är den högervevade 301, den med automatisk bygelmekanism försedda 330 "Otomatic", den mörkblå 410 med sin högre uväxling och 300A som kom mot slutet av 1980-talet, antagligen som ett försök till livstidsförlängning innan även fransmännen kapitulerade  och insåg att det endast var rullar mad utanpåliggande spole som efterfrågades.


Pure Fishing försöker nu slå mynt av alla de fina varumärken man köpt och därför har Mitchell 300 återuppstått men bara så till namnet som nu används för att sälja en asientillverkad rulle som inte har någonting annat än just namnet gemensamt med den ikoniska, för att inte säga legendariska, Mitchell 300. Det är trist att behöva bevittna sådant.

söndag 23 oktober 2016

Något av en senkommen programförklaring

Fredrik Johansson skrev i en kommentar till inlägget om den ikoniska Daiwa 2500C att han tycker att det är kul att läsa om hur fisket var förr och det är ju roligt att han tycker så, men...

...det är inte främst hur det var förr jag tänkt mig att den här bloggen ska handla om utan snarare om ur jag, som upplevt sportfisket som det var då, hur det utvecklats sedan dess och som fortfarande är med ser på sportfisket idag. Hur det var förr - med vilken utrustning, på vilket sätt och under vilka förutsättningar - jag tidigare fiskat utgör naturligtvis en viktig del av mina referensramar. Därför, eftersom inte alla var med på den tiden, har jag hittills uppehållit mig mest vid det förflutna (och jag är långt ifrån klar med den tillbakablicken) så att bloggens yngre läsare (eller nybörjare inom sportfisket) ska förstå vad gubben yrar om.

Dessbättre finns det fortfarande en del andra sportfiskare av den gamla stammen som fortfarande är aktiva och delar med sig av sina erfarenheter. Jag har redan nämnt Leif Engström. En annan är Luis Rausmussen. Ytterligare en är Jan Olsson. Det finns fler. Lyssna på (eller läs) vad de har att berätta, det är kunskap och inte bara information.

Don´t be a jerk!

Jerk är ett ord som på amerikansk slang närmast betyder fåne eller knöl. Ingenting man vill vara och helt klart en negativ värdeladdning. Därför blev jag något förvånad när jag, efter att under några år på nittiotalet och  förbi milleniekiftet hft min uppmärksamhet huvudsakligen på annat än vad som hände med det svenska sportfisket, upptäckte att folk talade om sig själva som jerkfiskare.Jag hade förvisso fiskat själv då och då men vad andra ägnad sig åt ägnade jag inte en tanke. Snabbt förstod jag att vad de syftade på var att de fiskade efter gädda med stora och tunga beten vilka de, mer eller mindre aggressivt, ryckte fram genom vattnet. De tunga betena och den aggressiva fiskestilen matchades av korta, styv, spön med multirullar fyllda med flätlina tillräckligt stark för att kunna användas som ankarlina.

Jag och andra som fått lära oss att gädda var Fiske 2 eller möjligen, om det handlade om extremt grov fisk, Fiske 3 (och i så fall användes tvåhandsspön på 9 fot eller längre), skakade våra huvuden och fortsatte lugnt att fånga våra gäddor med de gamla favoriterna Utö och HiLo mfl. Intressant var att jerkfenomenet importerats från det stora landet i väster (där sådant här fiske var en gammal företeelse (och här är en länk till en välskriven artikel i ämnet)), men namnet... I den inte helt okända staden New York har man till och med gått ut med en kampanj, riktad mot cyklister, med den uttryckliga uppmaningen att "don´t be a jerk!". Fast det är klart att hade man översatt det till ryckfiske så hade det ju blivit ännu värre...

Nå, på kort tid hade en gammal företeelse - dessutom den synnerligen nischade variant av densamma som avser fisket efter gädda och muskelunge - utvecklats till en subkultur här i landet. Många gjorde sin debut som sportfiskare genom att introduceras i jerkfisket. Parallellt med detta skeende började fiske med stora, tunga, gummibeten att vinna terräng. Så, plötligt, står vi här med en generation gäddfiskare som betraktar allt fiske efter gädda med beten under hektot och med klenare lina än ca 0,30 mm flätlina, som UL. För oss som fångat åtskilliga gäddor runt tio kilo eller större på skeddrag, wobblers och spinnare som vägt mindre än 30 gram och på våra Fiske 2-utrustningar känns det litet lattjo när vi får höra hur likhetstecken sätts mellan det nya tunga fisket och gäddfiske.

Att större beten ger större fisk låter som en rimlig teori och jag läste någon gång att man kommit fram till att den optimala bytesstorleken för en gädda är en fisk som är 1/3 så lång som gäddan själv. Däremot framgick inte att detta skulle vara den optimala betesstorleken och det är ju tur för även om man gärna skulle få en gädda på enochenhalv meter på kroken så skulle det bli väldigt jobbigt att kasta ett halvmeterlångt bete.

Nu är ju jerkfisket inte specifikt avsett för gädda. Googlar man på tex "best jerkbait" så hittar man (som alltid ) en massa beten som anses vara förträffliga för bass. It´s all about that bass...  Dessutom ser många av dessa beten ut som helt vanliga wobblers med haksked. Vad som kännetecknar jerkfiske är helt enkelt att man manipulerar betets gång med spöt. Knappast revolutionerande och själv har jag gjort det så länge jag fiskat med kastspö.Visst funkar det ibland att bara veva in betet i jämn fart (särskilt med spinnare) men små knyckar, spinnstopp, längre drag eller ryck snarare än att bara veva hem betet; allt det ingår i repertoaren för en kompetent spinnfiskare (särskilt när man fiskar med skeddrag och diverse kustbeten) men inte var det någon som kallade det för jerkfiske på sjuttiotalet.

Nu kanske ni tror att jag är negativ till det "moderna svanska jerkfisket efter gädda" men så är inte fallet. Det är ett fiske som har sin plats.Däremot är jag själv inte särskilt attraherad av det -jag tycker att det är för ansträngande att hålla på att kasta såpass tunga beten och att det är trist att wincha in fisken snarare än att drilla den - och föredrar att fiska på annat sätt och med lättare beten och don. 

fredag 21 oktober 2016

Ikoniska haspelrullar 1: Daiwa 2500C - The Game Changer

Min Daiwa 2500C. Still going strong. Med 0,40 mm nylonlina är linuppläggningen helt OK.

"Made in Japan" är titeln på Deep Purples odödliga livealbum från deras japanturné 1972. Dittills hade "made in Japan" knappast betraktats som en kvalitetsstämpel. Tvärtom så var konsumenten i gemen lika skeptisk mot det japanska lågprisskräp som börjat dyka upp på marknaden som man idag är mot billiga kinaprylar. Deep Purples album var det dittills bästa, och enligt många det enda värt att ha, som gjorts i landet i öster. Japanska fiskerullar betraktades, på det stora hela, som ett dåligt skämt (vilket framgår av den här artikeln från 1973). Men saker och ting skulle komma att förändras och det mycket snart.


Annons från 1975. Linuppläggningen var inget man bekymrade sig överdrivet mycket om på den tiden...

1975 kom Daiwa med sin 2500C. Rullen hade en annorlunda design, främst genom sin utanpåliggande spole och den lätt vändbara (dessutom smidigt fällbara) veven. Bygelfällningen var manuell, dvs man kunde fälla bygeln med handen och så var det meningen att man skulle göra. Glömde man det så fanns en klack på rullfoten mot vilken bygeln fälldes när man började veva. Detta enklaa koncept eliminerade risken för tjuvfällning vilket annars var ett vanligt problem när haspelrullar användes på tvhandsspön. Vidare hade rullen en, för tiden, hög utväxling och, vilket då inte var en självklarhet, en helt OK slirbroms med teflon.

2500C-modellen följdes snabbt av en rad snarlika daiwarullar, byggda enligt samma koncept, i alla tänkbara storlekar. Och inte bara daiwarullar. Faktum är att efter det att 2500C släpptes kom i stort sett inga nya rullar med spolkåpa och inom några år så hade alla tillverkare av haspelrullar följt Daiwa i spåren. Alla nya haspelrullar hade utanpåliggande spole, manuell bygelfällning (även om man ganska snabbt skippade den där klacken på rullfoten) och vändbar vev.


En av de få förbättringar som gjorts sedan -75 är att linclip på spolen numera är standard. Fast det funkar med gummiband.

Utanpåliggande spole fanns visserligen sedan tidigare, bla på vissa av Mitchells surfcastingrullar, och på några av D.A.M:s haspelrullar gick det (fast det förutsatte en hel del skruvande och var ingenting man gjorde i en handvändning) att skifta veven från vänster- till högervevning. Manuell bygelfällning fanns också och så även fungerande slirbromsar. Daiwas genidrag var att kombinera alla dessa saker i ett tufft designat paket som såldes till ett konkurrenskraftigt pris och ingenting var sig längre likt sedan man väl gjort detta. Med Daiwa 2500C var den moderna haspelrullen född.

Definition of game changer
  1. :  a newly introduced element or factor that changes an existing situation or activity in a significant way

Så mycket bättre 1: Om linor förr och nu

En 0,30 monofil nylonlina (och det var den enda för haspelfiske lämpliga lina som fanns att tillgå) hade, i början av sjuttiotalet, en brottstyrka på strax över fyra kilo. På åttiotalet kom den första superlinan, DuPonts  (dvs samma företag som uppfunnit nylonet och som 1959 introducerat Stren som fick sportfiskare världen över att överge sina flätade dacronlinor) Prime, som var en sk cofilamentlina, en nylonlina med kärna av stum polyester, Jag vill minnas att den var grön. Hur som helst så var uppföljaren, den förbättrade Prime Plus, ofärgad. Jag köpte en stor spole 20 lbs på Husbergs i Uppsala. Linan var ganska grov, bortåt 0,45 mm eller så, och vansinnigt stark. Och stum. Jag laddade en av mina Cardinal 66 med linan men experimentet blev kortlivat. Linan var för grov och styv för att det skulle vara njutbart att kasta med den. Möjligen skulle den ha fungerat bättre på en multirulle, men någon sådan hade jag inte på den tiden. När jag tänker efter så finns nog den där spolen jag köpte på Husbergs kvar någonstans bland mina prylar med litet lina kvar...

Nå, sedan började man tillverka linor av högdensitets polyetylenfiber (Dyneema, Spectra etc) och den utvecklingen befinner vi oss mitt uppe i. Ofta kallas dessa linor för flätlinor men långt ifrån alla är flätade. Dessa linor har naturligtvis sinsemellan olika egenskaper, men typiskt sett är de stumma och har en, i förhållande till sin diameter, hög brottstyrka. Fast det där med diametern är en smula lurigt, för hur det nu kan komma sig så tar en "flätlina" med en uppgiven diameter om 0,20 mm ungefär lika stor plats på rullens spole som en monofil nylonlina med diametern 0,30 mm. Detta fenomen är ett kärt diskussionsämne sportfiskare emellan.

I vissa situationer, tex vid fiske på stort djup, är "flätlinans" speciella egenskaper en avgjord fördel. I andra situationer är det närmast en smaksak vilken typ av lina man föredrar och till vissa typer av fiske är nylonlinan fortfarande det bättre valet. Hur man än ser på saken och oavsett vilken typ av lina man själv tycker fungerar bäst till det fiske man ägnar sig åt så är det en fördel för oss sportfiskare att kunna välja mellan linor med olika egenskaper för att optimera vår utrustning. Dessvärre (för dem) är det inte alla som inser detta utan många av "flätlinans" anhängare tycks ha kastat ut barnet med badvattnet och dömer helt ut nylonlinan so´m mer eller mindre oduglig att fiska med. Men det må vara deras problem.

Själv är jag uppvuxen med nylonlinan och det är fortfarande den typ av lina jag helst och oftast använder. Samtidigt så kan jag konstatera att vi utvecklats åt olika håll. Själv är jag inte lika stark och smidig som jag var i slutet av sjuttiotalet (och in diameter har ökat avsevärt) men den 0,30 mm nylonlina jag använder idag har en angiven brottstyrka runt åtta snarare än fyra kilo, dvs är nästan dubbelt så stark som den lina med samma diameter som fanns att tillgå då. Faktum är att jag idag kan köpa 0,20 mm nylonlina som är lika stark som (eller starkare än) den 0,30 mm lina jag en gång hade på min Abumatic 220. Dessutom har nylonlinorna förbättrats även i andra avseenden. Så jag betraktar även den moderna monofila nylonlinan som något av en superlina.

torsdag 20 oktober 2016

Gamla favoriter 3: Mepps Aglia

Nr 3 med sked i koppar till mässingskroppen med röda ränder är nr 1 när det är abborre som står på menyn
När Field&Stream för tio år sedan listade tidernas 53 mest populära fiskedrag kom franska Mepps Aglia på fjärde plats. Det är en rimlig placering även om jag gissar att inget annat bete sålts i lika många exemplar som den här effektiva skedspinnaren. Tillverkaren hävdar att den är det drag som fångat flest skrytfiskar (min egen överättning av Trophy Fish). Säkert är den ett av de drag som har flest svenska abborrar på sitt samvete liksom en mängd annan rovfisk. En Mepps Aglia-variant med en liten gummifisk efter själva spinnaren stod, apropå skrytfiskar, länge för det svenska gäddrekordet.


Made in France


Vanligen kallas agliamodellen bara för Mepps trots att det finns andra meppsspinnare (och andra beten). Inte alla vet att Mepps är en förkortning av det franska företagsnamnet Manufacturier D’Engins de Precision Pour Peches Sportive (vilket enligt min dammiga skolfranska uttydes, på ett ungefär, Tillverkare av precisionsredskap för sportfiske). Hur länge draget funnits har jag inte idats ta reda på men det var i alla fall en klassiker när jag själv började fiska och är fortfarande lika effektivt som det var då.


Det är något elegant, franskt om man så vill, över fiske med öppen haspel och en lätt skedspinnare och fransmännen har många fler eleganta beten av det slaget på sin repertoire, men det får bli en annan gång...

Gamla favoriter 2: Babe Oreno

Wobblers var som sagt överkurs i början av min sportfiskarkarriär, främst eftersom man ju kunde köpa flera skeddrag eller spinnare för vad man fick ge för en enda wobbler. Men så hittade jag plötsligt på Forums (för så hette på den tiden det stora Domusvaruhuset i Uppsala, där jag bodde under pojkåren) sportavdelning en förpackning som den på bilden här bredvid, dvs innehållande en South Bend Babe Oreno och till ett synnerligen förmånligt pris. Exakt vad detta pris var minns jag inte längre, men det var obetydligt mer än vad ett skeddrag kostade. Wobblerns form och den ovanliga färgsättningen tilltalade mig och det gjorde, när jag fick tillfälle att prova den i vattnet, även gången.

Formen, färgen och gången (eller vad det nu kan ha varit) verkade även tilltala gäddorna, för det var naturligtvis som ett gäddrag jag betraktade mitt nya bete. Att wobblern dök ned bara ungefär en halvmeter vid hemtagning gjorde att den säkert (dvs med minimal risk för bottennapp) över de grunda bottnar där jag bedrev mitt gäddfiske. Att wobblern var avsedd för det amerikanska sportfisket efter bass (och ett närmast legendarisk bassbete) hade jag då ingen aning om men i vuxen ålder så har jag insett att det mesta av den utrustning vi då (och till stor del fortfarande) använder för gäddfiske är avsedd för fisket efter bass, som är en mindre fisk än vad vår gädda är. Nu har pendeln svängt och många använder spön, rullar och beten dimensionerade för det (likaledes nordamerikanska) sportfisket efter "muskie" (muskelunge el Esox masquinongy),en större och mer stridbar släkting till Esox lucius.


Babe Oreno är lillebror till den något större modellen Bass Oreno (och vad den är avsedd att locka för fisk hörs ju på namnet). Dessa wobblers är fortfarande lika bra, även till vårt svenska gäddfiske, som de alltid varit och dessbättre är de fortfarande i produktion och finns tillgängliga på den svenska marknaden. I vart fall hittar med dem hos Lundgrens i Gamla Stan. Själv sprang jag på ett antal South Bend-wobblers, huvudsakligen Bass respektive Babe Oreno, i en second hand-butik för ett år (eller så) sedan. De låg alla i originalförpackning och måste ha kommit från något gammalt butikslager (från den tiden då man i en välsorterad lanthandel kunde räkna med att hitta för det lokala fisket lämpliga beten).

Färgen på den Babe Oreno jag som grabb köpte någon gång i skarven mellan sextio- och sjuttiotalen var densamma som wobblern på bilderna i det här inlägget har, dvs "frog". Den färgen, jämte den klassiska röd/vita varianten, håller jag för att vara de bästa. Slutligen ska nämnas att den här wobblern (liksom Bass Oreno) är föremål för vad som närmast får beskrivas som en samlarkult "over there", detta sammanhängande med att den funnits länge och tillverkats av olika företag och i ett otal versioner. Om mina fynd från second hand-butiken har något samlarvärde vet jag inte (och inte heller bryr jag mig överdrivet mycket om den saken) men några av dem har torrsprickor (för de är gjorda av trä) så de får, tillsvidare, ligga kvar i sina små askar. Fast det går nog att med litet epoxylim få dem i fiskbart skick...


edit. Jag försöker få till inläggen så att de ska se snygga ut men ibland bänglar blogspots programvara. Jag kan bara beklaga detta.

onsdag 19 oktober 2016

ABU:s Måstebeten

Ett koncept som, i bästa svensk folkbildningstradition, introducerades av ABU i mitten av sextiotalet var de sk måstebetena. Det handlade om förpackningar med fyra utvalda beten för olika fiskslag. Här i Sverige kunde man köpa Måste för gädda, abborre, ädelfisk respektive torsk. Ädelfisk var ABU:s benämning på öring, röding och harr (möjligen räknades även regnbåge dit).

Enligt vad man kunde läsa i Napp&Nytt och i övrig reklam var måstebetena noga utvalda dels utifrån inkomna fångstrapporter och dels av experter. Måstebetena för gädda var wobblern HiLo (18 g), skeddraget Atom (20 g), det vasskyddade skeddraget Flamingo Giller (18 g) och spinnaren Reflex (18 g). Förpackningen Måste Abborre innehöll spinnarna Reflex och Droppen, samt skeddragen Lill-Öringen och Toby (i vikter mellan 6 och 10 gram). För ädelfisk var sammansättningen snarlik och bestod av Droppen, Lill-Öringen, Toby samt skeddraget Salar (i samma lätta vikter som abborrdragen). För torsk gällde pilken Egon (namngiven efter folkkäre allsångsledaren mm Egon Kärrman), kastpilken Krill samt skeddragen Koster och Toby.

Måstekonceptet hade en enorm genomslagskraft och dessa beten var lika självklart standardammunitionen för det svenska spinnfisket som Abumatic var det vanligaste vapnet. Om det funkade? Tja, nog fångades det fisk på de där dragen men visst fångade man gädda lika bra med tex Utö, Kaleva och Meteor eller andra icke Måste- (eller icke ens ABU-) beten och många abborrfiskare svor vid ABU:s Sonette, den franska Mepps Aglia eller andra drag. Sålde gjorde måstebetena också men tydligen höll det inte i sig? Hur som helst verkar konceptet numera vara övergivet.


Ur den engelskspråkiga upplagan av Napp&Nytt - Tight Lines
(bilden lånad från www. realsreels.com)
Som vanligt var, för ABU, exportmarknaden (för det här utspelade sig under den tiden då vi här i landet var kända för att tillverka saker av hög kvalitet vilka vi sålde till utlandet) viktig och konceptet Must lanserades i de engelsktalande länderna. I Storbritannien kunde man köpa en förpackning Must Lures för Bass, dvs avsedda för kustfisket efter europeisk sjöabborre (labrax labrax).

En sak som var tilltalande med Måste var att en nybörjare helt utan förkunskaper lätt kunde skaffa sig ett vettigt bassortiment av drag. Man försökte ju, såväl genom måstekonceptet som genom beskrivningar och artiklar i Napp&Nytt förklara för sina kunder till vad de olika beten man sålde var avsedda att användas. På samma sätt vinnlade man sig om att genom tabeller och annat göra klart vilka spön, rullar och linor som passade ihop med varandra och för vilken typ av fiske. Detta kulminerade sedan i "systemet" med Fiske 1, 2, 3 respektive 4, men det får bli ett annat inlägg. Hur som helst så var den information som i dessa avseenden lämnades i ABU:s kataloger under sextio-, sjuttio- och åttiotalen ljusår bättre än vad numera Napp&Nytt innehåller.

ABU själva, eller de som numera äger varumärket, tycks se sig endast som en tillverkare (eller åtminstone ett varumärke för) rullar. På deras aktuella hemsida hittar man under rubriken "Our History" en redovisning i punktform av vad som kallas "Significant Abu Garcia Milestones" årtalen för introduktionen av ett antal rullmodeller. Resten av företagets "historia" tycks marknadsavdelningen sakna intresse för. Så det är tur att det finns utomstående, som är mer seriöst intresserade. För AB Urfabrikens historia, åtminstone sedd ur ett svenskt sportfiskeperspektiv, är så oerhört mycket mer. Att företaget internationellt mest är förknippat med Ambassadeur och i viss mån Cardinal (även om majoriteten av jänkarna tycks tro att det är en amerikansk rulle som heter Zebco, men det är också en annan historia) är en sak för sig. Nu är väl all tillverkning utom monteringen av vissa ambassadurmodeller utlagd på  lego i asiatiska lågprisländer. 

tisdag 18 oktober 2016

Saker som hände på sjuttiotalet

Så som jag i mitt förra inlägg beskrev sjuttiotalets gäddfiske hade det sett ut även under sextiotalet, dvs alltsedan Abumatic gjort sin entré under femtiotalets sista år. Men redan i början av sjuttiotalet började det hända saker. Det fanns de,bland dessa Leif Engström, som fiskade efter gädda (och stooor gädda) på ett helt annorlunda sätt än vad den bedövande majoriteten av landets sportfiskande befolkning gjorde. Med jättestora (efter den tidens mått) wobblers, med kraftiga tvåhandsspön, med ambassadeurrullar fyllda med flätad dacronlina. De höll sig inte bara i vikarna, längs vasskanterna och på grynntopparna utan sökte efter fisken i alla vattenskikt. Systematiskt. Närmast vetenskapligt. Detta fick jag och alla andra som var intresserade veta 1972 då Engströms bok "Gäddfiskarens specialknep" fanns på boklådediskarna. Och på biblioteken, där jag lånade och lånade om boken och läste och läste om den tills jag kunde recitera långa stycken både framlänges och baklänges.

Fast varken jag eller de flesta andra anammade på en gång (eller alls) gäddprofessorns teser. Själv fortsatte jag att nöta med min ABU 333:a, mitt sexochenhalvfots massiva glasfiberspö och mina Utödrag. Dock omsatte jag, successivt, delar av den nya läran i praktisk tillämpning. Till exempel började jag söka efter gädda på djupare vatten vilket visade sig vara ett vinnande koncept när fisket bedrevs soliga sommardagar. Men med min utrustning var det inte aktuellt med några Cisco Kid eller trolling utan djupet angreps med ABU:s Mörrumspinnare (18 gram var den tyngsta som fanns då och färgen var BGL). Något ekolod kunde jag inte ens drömma om och heller inte någon trollingmotor utan fisket bedrevs huvudsakligen från drivande båt. På det viset byggde jag med tiden upp en kunskapsbank om vikens djupare delars bottenstruktur och ställen där det lönade sig att fiska efter gädda. Stora delar av de djupare bottnarna var nämligen sandbottnar där man förvisso kunde fiska flundra men där gäddorna lyste med sin frånvaro. Det blev rätt många strömmingsgäddor på och något av ett lyft för metoden var det när den första mjukplastjigg jag kom i kontakt med, Vibrotail, introducerades på den svenska marknaden.

Jag såg aldrig någon, under sjuttiotalet, använda ett tvåhandsspö vid gäddfiske men i mitten av decenniet skaffade jag själv ett. På samma SportDepoten där jag köpt mitt massiva glasfiberspö köpte jag ett niofots Daiwa Store Belt. Det kastade drag upp till 60 gram, hade ett flyttbart rullfäste av samma typ som på mitt korta ABU-spö, svart neoprengrepp, rostfria Streamline spöringar och delningen var glas till glas (!), dvs ingen metallholk. Vilket spö! Det kom att bli en av mina bästa fiskekamrater under många år, men till gäddfisket i min vik använde jag det aldrig. Det fisket bedrevs ju från båt och jag såg, ärligt talat, aldrig någon mening i att bängla med ett så långt spö eller så stora beten i den relativt långgrunda viken. Vid det laget visste jag också att jag kunde betvinga  även de största gäddorna med mina vanliga grejor. Dock byttes det massiva spöt  någon gång under den andra hälften av sjuttiotalet, troligen hösten -77, mot ett sexfots rörbyggt spö, av Elbes fabrikat, med toppaktion. Det spöt var bra mycket känsligare än mitt gamla massiva spö och den snabba aktionen gav mycket bättre krokningsegenskaper. Dessutom köpte jag det, på en järnhandel vid Vaksala torg (Uppsala), till det förmånliga (nedsatta) priset 50 kr (vilket var välkommet för en fattig student).

Men nu har jag sprungit händelserna i förväg. Medan jag fortfarande gick i grundskolan (nionde klass) inträffade en händelse som mer eller mindre kom att revolutionera det svenska sportfisket: Det första numret av FiskeJournalen kom ut! Det var på våren -74.Vilken revolution! Förmodligen är det svårt för den som inte var med på den tiden att ens föreställa sig hur annorlunda informationsutbudet var på den tiden. Inget internet, inga TV-program om fiske och böcker (bortsett från Engströms) som fanns var tämligen antikverade. Hur det var ställt illustreras antagligen bäst av den genomslagskraft ABU-katalogen, Napp&Nytt, hade. I den fanns alltid någon eller några intressanta artiklar och det var en högtidsstund när den släpptes. Men nu fick vi, genom FJ, vad som närmast upplevdes som en störtflod av information och impulser. En gång i månaden!
Innanmätet på en av mina Cardinal 66

Under sjuttiotalet började även ABU:s totala dominans på hemmamarknaden att hotas och så även Abumatics hegemoni. Daiwa släppte sin Silver-serie, moderna, tuffa, haspelrullar med utanpåliggande spole och till konkurrenskraftiga priser. Tätt i hälarna följde Ryobi och andra, mindre, märken. De stora europeiska haspeltillverkarna, ABU, tyska D.A.M. och franska Mitchell fick plötsligt svårt att hålla försäljningsvolymen för sina, mer traditionella, modeller. D.A.M. var snabbast att reagera och presenterade redan tre-fyra år efter Daiwa sina rullar (Quick 1000-serien) med utanpåliggande spole medan tog ytterligare något år på sig innan man (-78?) släppte Cardinal 55 mfl. Detta ledde, i sin tur, till att de gamla fina, gröna, cardinalrullarna såldes ut i skarven mellan sjuttio- och åttiotalen och jag skaffade omgående två 66:or och en 66X. Dessa rullar har jag fortfarande kvar och fiskar en del med. Men framförallt var jag inte längre ensam om att fiska med öppen haspel utan rulltypen kom att, i takt med att abumaticrullarna byttes ut, bli den mest använda.

I mitten av sjuttiotalet kunde vi som troget läste FiskeJournalen läsa om kolfiberspön men det skulle ännu dröja några år innan de dök upp på den svenska marknaden. Däremot kunde vi köpa nya, spännande, beten. Bland annat dök de första mjukplastjiggarna upp, bland dessa den tidigare nämnda Vibrotail. Fortfarande var det monofil nylonlina som gällde (och var det enda som fanns att tillgå) men dessa blev successivt allt bättre.

måndag 17 oktober 2016

Spinnfiske efter gädda som det bedrevs i början av sjuttiotalet

Nedanstående är ett inlägg jag, för några år sedan postade på diskussionsforumet fiskesnack.com. Jag tar det nu som utgångspunkt för hur sportfisket efter gädda förändrats de senaste decennierna.

*   *   *

S - en cool gubbe

Det fanns inga bloggare när jag var grabb. Inga team heller. Eller ens någon särskilt aggressiv marknadsföring av fiskegrejor utan det var i stort sett ”De tyngsta och längsta med grejor från Svängsta” det handlade om. Inga fiskeprogram på TV. Inga fisketidningar heller. Jag tror inte ens att Svenskt Fiske börjat komma ut (men där kan jag ha fel). På biblioteket kunde man läsa böcker av auktoriteter som Curt Lindhé (tex ”Hur man lurar gäddan” som utkom 1941). Så fanns förstås Napp&Nytt och de som inte själva var med på den tiden kan nog inte ens föreställa sig vilken genomslagskraft den publikationen då hade.


Dessbättre fanns det mer erfarna fiskare man kunde lära sig en del av. Men det var inte alltid helt okomplicerat. Särskilt inte om man själv var en grabb som knappt ens hunnit bli tonåring och hjälten var en tuff och fåordig gubbe (dvs en man som förmodligen var yngre än vad jag själv nu är). Vi kan kalla honom S. Egentligen vet jag väldigt litet om S annat än att om somrarna hölls i en liten fiskebod i samma gamla fiskeläge där min (eller pappas då) båt låg. Själv hade S en liten plasteka med låga fribord. Jag minns inte om han ens hade någon snurra på den men han rodde mest och sällan långt.



Hursomhelst så var det på bottnen av den båten jag första gången såg en riktigt grov gädda. En tiokilare. Den låg där i skuggan bredvis S:s gamla sexfotsspö, den röda Ambassadeuren med 0,45-lina, en tafs gjord av massiv koppartråd och ett gammalt Special skeddrag. Själv hade S knallat upp till boden för att ta sig en kopp kaffe. Han var, för övrigt, inte en sådan som gjorde något väsen av sig och sina fångster. De talade för sig själva och alla som fiskade talade om S.



Special var (för er som inte vet det) ett drag i tunn plåt som var format som en fisk. Det gick högt i vattnet och var (är, förresten) perfekt för fiske över grunda bottnar. Och det var över sådana bottnar S bedrev sitt fiske. Ofta inne bland stenarna och alltid tidigt på morgonen. Det var bara då, sa han, som de stora fiskarna jagade på grundvattnet. Förmodligen hade han rätt, för han fångade fler och större gäddor än någon annan i viken.

Själv fick jag bara bottennapp när jag försökte på de ställen där S tog sina krokodiler. Trots att jag inhandlat ett eget Special. Fast jag var förstås inte lika morgonpigg. Mera av en kvällsfiskare redan då. Med tiden hittade jag mina egna ställen i viken. Ställen som passade mig och mitt fiske bättre. Ställen där de stora gäddorna som jagade där S fiskade när han var där jagade när jag orkat upp. Kanske blev jag en lika skicklig gäddfiskare som S var även om våra metoder var olika. Jag vill gärna inbilla mig att vi hyste en ömsesidig respekt. I vart fall när jag blivit torr bakom öronen. Min respekt för honom var enorm. Jag snackade aldrig fiske med honom. De första åren glodde jag bara storögt på hans gäddor, kollade noga hur hans utrustning såg ut och försökte diskret tjuvlyssna när han snackade med någon av de andra gubbarna över en cigg, en pilsner eller en mugg kaffe och han tilltalade inte mig. Tolererade mig gjorde han och det var stort nog. När jag vuxit till mig, som person och fiskare, brukade vi nicka åt varandra. Då var det lika ofta jag som han som kom in med något stort och egentligen ingen annan av de som fiskade i viken som ens kom i närheten.

S var alltså min idol. Fast när jag ser tillbaka så lärde jag mig egentligen inget konkret av honom. Inget annat än att det fanns grov gädda i viken och att det gick att fånga dem. Det var antagligen av helt avgörande betydelse för att mitt fiskeintresse hölls vid liv de första åren då det bara, för min del, handlade om ströfångster och småfisk. Och så lärde jag mig att det där med att man fångar en eller annan stor gädda inte är något märkvärdigt och absolut ingenting att hojta och tjoa om. Vill man låta någon veta det så kan man ju liksom av en händelse låta fisken ligga kvar en stund i båten medan man går och tar sig en fika...


*   *   * 


Nu var S inte den ende skicklige gäddfiskaren i min barn- och ungdoms vik. Däremot var han litet speciell genom att vara den ende som fiskade med multiplikatorrulle. Alla andra, utom jag som hade en öppen haspelrulle, hade en Abumatic fastskruvad (eller fäst via "Speedlock") på sina enhands spinnspön med pistolgrepp och nedsänkt rullfäste. Den svensktillverkade inkapslade haspelrullens dominans på den dåtida svenska sportfiskescenen var så total att man med rätta kan tala om hegemoni. Alla, utan undantag, kompisar jag hade som ägde en fiskeutrustning hade en Abumatic. I så gott som varenda svensk sjöbod och sommarstuga hängde ett eller flera glasfiberspön med en sådan rulle. Abumaticfenomenets betydelse för framväxten av det svenska sportfisket kan knappast överdrivas och borde bli föremål för en akademisk avhandling. Det kommer under alla förhållanden att bli behandlat i kommande inlägg här på bloggen, men nu åter till gäddfisket, sådant det var på sjuttiotalet.



Den helt förhärskande utrustningen var alltså enhands spinnspön i längder mellan fem och sju fot. På rullarna satt oftast den lina som följt med när rullen köptes vilket alltså var Abulon i dimensionen 0,30 mm (eller möjligen 0,05 mm grövre eller tunnare). Spöna var vanligen "Fiske 2" och klarade alltså av kastvikter upp till ca 30 gram. Betena var oftast skeddrag såsom Atom, Utö, Kaleva, Mörtblänk, Flamingo mfl. Såg man en wobbler så var det oftast en 18 grams ABU HiLo. Mycket större beten än så var det i stort sett ingen som använde. Faktum är att de decimeterlånga skeddrag S använde för att fånga sina krokodiler betraktades som väl stora. En annan mycket framgångsrik gäddfiskare i viken, H, använde nästan utslutande Jämtlandsdraget, 16 gram, i färgen BSF. Själv fiskade jag mest med Utö som vägde 23 gram i färgerna S/G och YP. (När ABU tog med Utö i sitt dragsortiment använde de tjockare gods och vikten ökade till 25 gram. De dragen fick aldrig riktigt samma gång och fångstegenskaper som "riktiga" Utö.)



Märkvärdigare än så var det inte att fiska gädda när jag var tonåring och det var ingen, såvitt jag kan erinra mig, som funderade över att fisket skulle kräva eller gå bättre med grövre utrustning eller större beten. Och gäddor fångade vi. Många och några riktigt stora





söndag 16 oktober 2016

Vem minns Nestor?


Loppisar, prylbodar och second hand-butiker är ställen där man, i vart fall om man är som jag, ofta hittar  mer intressanta saker än vad man gör i fiskebutiken (eller på dess hemsida). Att man dessutom sällan behöver betala mer än några kronor, eller i värsta fall tior, för ett drag gör inte saken sämre.

Draget på bilden ovan är ett sådant "fynd". Jag har aldrig förrän jag köpte det (i just en second hand-butik) sett något sådant drag. Inte heller känner jag igen namnet, Nestor. Det är ca 75 mm långt, tillverkad i relativt tjock mässingsplåt och väger (vägt i handen) runt 25 gram (eller strax däröver). Att det är försett med en röd plastpärla behöver jag inte skriva eftersom det ju syns på bilden.

Är det någon av bloggens eventuella läsare som känner till något om Nestor så är du välkommen att dela med dig. Använd i så fall gärna kommentarsfältet under detta inlägg.


lördag 15 oktober 2016

Att bonka eller inte bonka, det är frågan

Att man tog hem den fisk man fångade - om den var lovlig och ätbar - var en självklarhet när jag, på sextiotalet, började att dra upp fisk. Lika självklart var att en sportfiskare aldrig drog upp mer än vad han behövde. När fisket bedrevs sommartid där man bodde i en sommarstuga utan frysmöjlighet innebar detta att gränsen gick vid vad man (familjen) kunde äta till middag samma eller nästa dag. I praktiken sällan mer än en inte alltför stor gädda eller några abborrar När den kvoten var fylld avslutade man fisket och var nöjd med det även om fisket bara varat i några minuter. Värre var det de gånger man ägnade timmar åt fruktlöst kastande och kom tomhänt hem. Men jag vill minnas att jag var lika nöjd de gångerna.

Lika självklart som att man tog hem den fisk man fångade var att man avlivade den så snabbt och smärtfritt som möjligt. 



Bonkad gädda i lämplig matstorlek.
Idag ser många anorlunda på saken. Få äter ens gädda längre men att dra upp den är minst lika populärt som det var förr i tiden. Men nu begränsar man sig inte till att dra upp en eller möjligen två fiskar till middag utan man fortsätter så länge det nappar. Alla fiskar som dras upp krokas av och släpps tillbaka, mer eller mindre oskadda. Bland det viktigaste för den nya generationen sportfiskare tycks vara att väga, mäta och fotografera alla fuskar de drar upp och ofta nog ska själva fångsten dokumenteras i realtid med digital videoupptagning. De som tar hem en eller annan gädda för att avnjuta den kokt med skirat smör, pepparrot och färskpotatis skälls för köttfiskare. Att snabbt och elegant bedöva och avliva sin fångst kallas, nedsättande, för att bonka den och epitetet bonkare används som skällsord.

I vissa fall, särskilt om en stor gädda skulle ha avlivats och malts till färs (för det är svårt att anrätta sådana fiskar på något annat njutbart sätt) och detta "kommit ut" har det utlöst smärre känslostormar på olika nätforum och fångesmannen, uppenbarligen på fullt allvar, skällts för mördare.


Vad ska man säga? Naturligtvis är det befängt att sportfiskare bekrigar varandra. Man måste acceptera att alla inte alltid tycker och gör som man själv gör. När man konfronteras med en annan åsikt eller uppfattning än den man själv hyser är det mer fruktbart att reflektera över denna och att försöka förstå den än att låta reptilhjärnan slå till. Anser man att det är moraliskt förkastligt att avliva en eller annan gädda så är det väl minst lika rimligt, eller orimligt, att betrakta nöjesfisket efter gädda utan någon avsikt att nyttiggöra de fiskar som dras upp, dvs vad som på modern sportfiskesvenska kallas för catch and release, som en utstuderad form av djurplågeri. Bäst är naturligtvis att låta var och en bli salig på sin fason. Varken det att en eller annan gädda hamnar i grytan eller att några gäddor dras upp, behandlas varsamt och släpps åter oskadda, kan jag se som särskilt upprörande. Det är när det går till överdrift åt någondera hållet som det blir etiskt tveksamt. Eller fel.


Mitt gäddfiske är sparsamt och numera sällan riktat utan de gäddor jag drar upp har oftast trott att de är antingen abborrar eller havsöringar och huggit på mina beten avsedda för sådana. Har de varit inom de för östersjögädda gällande måtten för fisk som får tas upp så har jag bonkat dem, tagit hem och tillagat dem. Det är gott att äta gädda emellanåt och bäst smakar den om man fångat den själv.