lördag 12 november 2016

Gamla favoriter 4: Kalles träbit, en gotländsk kustwobbler

I FiskeJournalen hade jag läst om Fyns kustwobbler och sett annonser om Jensen Flamingo men den första kustwobbler jag fick tag på var ett stycke gotländsk hemslöjd kallat Kalles träbit. Dittills hade mina öringdrag uteslutande varit sk blankdrag (Gnosjö mfl), långsmala skeddrag och kastpilkar som Krill och Stingsilda. Jag köpte den vintern -82 (?) i samma dåvarande fiskebutik strax utanför Söderport i Visby där jag även köpte mina första vadare och en hel del annan fiskeutrustning, men nu var det träbiten det skulle handla om.

Jag köpte bara två Kalles träbit, båda i samma gul-röd-svarta färgschema, inte för att jag blev på något sätt besviken utan för att jag ganska snart satte igång med att tälja själv. Jag har alltid varit någorlunda händig med kniven och road av att sysselsätta mig med inte alltför vidlyftiga projekt. Att göra några kustwobblers är ett mycket lagom sådant (men när jag en gång fick för mig att tälja ett set schackpjäser så tappade jag intresset efter att ha fått till tornen och springarna).. Det är något genuint tillfredsställande i att fånga fisk på ett drag man själv tillverkat. Dessutom kan man experimentera och få sina wobblers precis som man vill. Jag har genom åren täljt träbitar i alla möjliga träslag från björk (ofta en bit av ett vedträ) till päronträ och jag har experimenterat med viktningen, såväl mängden bly som dess placering. Men det finns ingen egentlig anledning att komplicera saken, träbitens charm ligger mycket i dess anspråkslöshet. För det var ganska grovt och flyhänt tillskapade beten jag köpte. Ingen onödig möda eller omsorg hade lagts ned på betydelselösa detaljer. Målningen var närmast brutalt enkelt utförd - ingen airbrush och inga detaljer - och lackeringen tämligen tunn. Det handlade om bruksföremål, Ändamålsenliga men inte så påkostade att man skulle behöva gråta när ett eller annat gick förlorat eller sprack.

De här träbitarna har jag själv tillverkat. Jag har (är jag nästan säker på) fortfarande en av de originalbitar jag köpte i början av 80-talet i behåll, men exakt var , bland all min utrustning, den gömmer sig är något oklart...
Nu är kustwobblers inte längre något märkvärdigt och dessutom finns en uppsjö av "havsöringdrag" i epoxi och andra plastmaterial samt svårklassificerade hybrider mellan dessa båda betestyper. Många av dessa är mycket bra, men det är träbiten också. Faktum är att med några Kalles träbit och några Gnosjödrag i en ask i ryggsäcken eller jackfickan skulle jag fortfarande känna mig väl rustad för en dags silverjakt.

Här är en länk till en beskrivning av hur man tillverkar sin egen träbit. Den är något klumpigare än den modell (originalet) jag först kom i kontakt med och som utgjort förebild till de wobblers jag täljt själv, men den fungerar säkert. Annars så har originalmodellen en slankare profil. Avsmalningen bakåt börjar ungefär mitt på kroppen och undersidan är "platt", dvs det är längs sidorna och ryggen man avlägsnar material från wobblerämnet.

En bit björk (eller annat lämpligt träslag) och en morakniv plus en förlaga. Mer behövs inte för att komma igång med tillverkningen. Ett bra öga och gott handlag är naturligtvis till hjälp, men skulle man inte ha de verktygen från början så kommer de efter ett tag (och blir bara bättre ju mer man använder dem).
Vad gäller själva tillverkningsmetoden så jobbar jag helst med kniven och med ögonmått och utgår hellre från en träbit från vedboden än en bit rundstav, men sådant är en smak- och läggningsfråga. Jag kör heller inte med kroköglor utan med järntråd vars ena ände förankras i blyet i wobblerns buk. En annan länk, inte specifikt angående Kalles träbit men med bra tips om egentillverkning av kustwobblers i trä, har ni här. Och här hittar ni ännu mera. I verktygsväg behöver man en vass kniv och en borrmaskin. (Fil och sandpapper är för folk som inte kan tälja.) Ett skruvstäd underlättar vid borrningen. Epoxilim för att täta/säkra där järntråden (eller skruvöglorna) går in och vid det ingjutna blyet. En pensel, litet färg och en burk golvlack. Märkvärdigare är det inte (eller behöver det åtminstone inte vara). Sedan kan man naturligtvis,om man så vill, lögga ned hur mycket tid och omsorg som helst på att få till smyckesfina drag (men det bryr sig inte fisken om, den högg och hugger minst lika gärna på de mer slarvigt hopkomna träbitarna).

Vem som är upphovsmannen till wobblern har jag inte lyckats ta reda på men namnet Gardell (som låter rimligt åtminstone såtillvida att det är ett gotländskt namn) finns någonstans i bakhuvudet. I förnamn bör han heta Kalle. Vad han nu heter (eller må ha hett) så tycks han sedan länge lagt sina verktyg på hyllan och det är säkert trettio år eller längre sedan jag såg någon träbit i en butik. Dessbättre lever den ändå vidare och jag uppmanar bloggens läsare att göra sitt för att föra traditionen vidare. Så tälj dig några träbitar. Du kommer knappast att bli besviken.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar