Leta i den här bloggen

torsdag 10 november 2016

Mask

Mitt första konstbete var en gummimask, eller rättare sagt ett antal gummimaskar. Hur många minns jag inte eftersom jag bara var fem eller sex år när jag fick dem. De följde nämligen med det tredelade bambuspö med mässingsholkar jag den sommaren fick av min far. Det följde också med några krokar (på nylontafs) och några plastflöten. Jag vill minnas att den medförljande reven (av monofil nylon) snabbt ersattes av en mindre trasselbenägen i något spunnet material. Men mittåt! Det är maskarna det här inlägget ska handla om.

Min far, som alltid var öppen för teknikens landvinningar, tyckte att det var en lysande idé med naturtrogna metmaskar i gummi och de såg verkligen på pricken ut som en vanlig daggmask. Närmare bestämt som en död sådan. Där hängde de, timme efter timme, under mitt flöte. Oantastade. Ingen fisk visade ens det minsta intresse för attrapperna. 

Jag var inte ensam om min nedslående första erfarenhet av mjukbeten. Tydligen var det någon importör som kanske inte kände till att dessa maskar var avsedda som spinnbeten och därför sålde dem som metmask. Eller så kände han till det men trodde att det skulle gå lättare att sälja dem som metmaskar? Man kan aldrig så noga veta med sådana där filurer...

Numera har jag en rätt gedigen erfarenhet av den här typen av beten och vet att de, fiskade på rätt sätt, kan vara väldigt effektiva. Nu finns det ju även varianter som, enligt reklamen ska vara impregnerade med olika doftämnen som sägs vara oerhört lockande för fisken. Det må så vara, men att använda dem som metmask är jag fortfarande skeptisk till. I fjol höstas stod jag på en brygga i Mariehamn och metade med en gulp! daggmaskimitation på ett pater nostertackel. det var något som var där och nafsade men ingen fisk fastnade. På en likadan brygga ett tiotal meter bort stod en costaricansk gentleman och metade. Med vanlig hederlig daggmask som agn drog han abborre efter abborre och tittade emellanåt, med ett beklagande leende, åt mitt håll. När han avslutade sitt fiske erbjöd han mig de maskar han hade kvar, ett erbjudande jag tacksamt accepterade. När jag riggat om så drog jag, i snabb följd, tre feta mörtar varefter även jag gav upp.

Ibland, och förvånansvärt ofta, är det gamla och beprövade bättre än spännande nymodigheter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar