Leta i den här bloggen

torsdag 1 december 2016

Finess eller kraft?

Småfisk halar man saklöst in så snabbt som möjligt. ingen håller väl på och drillar strömming eller småabborrar? Och skulle en snipa håll sig framme när man siktar på gammelgäddan så finns det ju ingen anledning att spilla fisketid på annat än att snabbt som möjligt veva in och kroka av. Men sportfiske handlar, åtminstone för många av oss, om att söka utmaningar. Om att försöka fånga riktigt stora fiskar. Vissa av oss jagar nationella eller andra officiella rekord, andra är nöjda med att få upp en eller annan fisk de åtminstone kan småskryta litet om. Samtidigt är den bistra sanningen att vi får betydligt fler små och medelmåttiga än riktigt stora fiskar att fastna på vår krok.

Hur ska man då anpasa sig, eller snarare sin utrustning, om man är ute på storfiskjakt? Ska an välja ett rejält spö, en grov och stark lina och en stöddig rulle med vilkas hjälp man kan brotta ned även des största motståndare eller ska man nöja sig med lättare dom som gör det någorlunda nöjsamt att fightas även med de något mindre fiskar som nappar?

I min ungdom tränade jag judo. Judo brukar översättas som "den mjuka vägen" och den grundläggande principen för judokast är att använda motståndarens rörelse, kraft och tyngd mot honom. Idealet vore att få honom att falla på eget grepp. På motsvarande vis lärde jag mig att trötta stora fiskar på lätta redskap. För det är ju som Eugene Burns (Haspelspinn i söt- och saltvatten, Bonniers, 1957) formulerade saken: "Låt oss slutligen titta på den allmänt omhuldade uppfattningen att man ed ett styvt spö landar en sötvattensfisk snabbare än med ett vekt spö. Motsatsen är i själva verket fallet - ett vekt spö som hanteras på rätt sätt kan i själva verket ge er drömfisken mycket snabbare än ett styvt. Det är inte motståndet hos spöt, som tröttar ut fisken: det är den aktivitet fisken tvingas till själv som tröttar ut honom - de långa rusningarna, sidkasten och piskandet av vattnet; det är detta som tar musten ur honom."

Dagens redskap är ofta betydligt kraftigare än de som var vanliga för några decennier sedan. Teknik- och materialutvecklingen har gett oss lätta med ändå oerhört kraftfulla spön, tunna linor som håller 20 kilo eller mer och rullar med slirbromsar som matchar dessa starka linor. På något vis verkar det också som om en slags machotänkande är en faktor, dvs att det upplevs som häftigt med stöddiga grejor (vilket naturligtvis är idiotisk eftersom fisken ju varken blir större eller starkare bara för att man använder kraftigare dimensionerade grejor för att få upp den). Själv föredrar jag, även med modern utrustning, att ta fisken med finess snarare än med kraft.

2 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Hej Herman, kul att läsa lite iaktageleser från en fiskare som varit med ett tag. Själv har jag fiskat gädda i runt 20 år men har blivit mer aktiv de senare åren då jag bytt till den tyngre utrustning du nämner. Detta pga att fisket helt enkelt är mycket roligare med denna, huggen man får av stora gäddor som attackerar ett pelagiskt spinnfiskat bete på 200 gram är helt brutala på dessa moderna styva spön och stora beten. Det känns ändå in i ryggmärgen och är fruktansvärt beroendeframkallande. Drillandet av fisken är såklart inte alls lika roligt men tyvärr kan man inte få det bästa av båda världar här men fisken får ju iaf inte mjölksyra och klarar sig bättre och gäddor är ju ändå inga fighters av rang utan huggen är ju det roliga. Jag vill bara ge en förklaring till till varför denna nya tyngre utrustning är så populär. Själv kör jag 30gramsspön när jag fiskar havsöring då dessa inte alls har lika roliga hugg och där är drillandet det roliga.

    SvaraRadera