Rullen är en av mina favoriter. Maskinskurna snäckdrev i stål och mässing (outslitliga) gör den mjuk och skön att veva. Till skillnad från enklare drev blir dessa bara bättre (går mjukare och lättare) ju mer de används. ABU:s epokgörande (i vart fall på sextiotalet...) i vevhuset inbyggda broms med det ergonomiskt placerade reglaget.
C-serien, en moderniserad (med utanpåliggande spole) och "made in Japan" version av urcardinalen (66 mfl) gjordes i tre storlekar: 3, 4 och 5. Samtliga är anvnädbara för detta fiske. 4:an och 5:an är identiska men 5:an har större rotor och spole. Den väger alltså inte mer än 4.an men tar mer lina (och tar hem något mer lina per vevvarv). Rullarna gjordes även i expressversioner, märkta "X", för dem som hade väldigt bråttom att veva in sina drag.
RST:s spön är dessvärre rätt så dyra. Onödigt så, faktiskt, men jag köpte mina till nedsatt pris fast ändå fick jag betala mer än jag nänns nämna. Väldigt trevliga spön är det dock. Och trevligt old school i designen. Lundgrens i Gamla stan har fortfarande en del enklare (men mycket trevliga) RST-spön som byggts speciellt för Lundgrens Fiske (och heter LF/RST) som de under något år reta ut till halva priset.
Gladsaxwobblern behöver väl ingen närmare presentation? Den och Vicke är förmodligen de två beten jag oftast använder vid mitt öringspinn.
Old school är det också att fiska med nylonlina men vid havsöringfiske har den sina avgjorda fördelar framför de moderna "stumlinorna". Elasticiteten gör att påfrestningen på krokfästet blir avsevärt mycket mindre än med flätlina och ger även större marginaler vid drillningen. Att linan är mer knutsäker, håller bättre för nötning mot stenar och annat och syns mindre än flätlinan kan också föras på pluskontot. Den är behagligare att kasta med och transporterar mindre vatten än en flätlina vilket är tacksamt när fisket bedrivs under förhållanden som kan ge isbildning i spöringarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar