måndag 16 april 2018

För kärleks skull

Sportfiskaren ska aldrig fånga mer fisk än den fiskande själv kan förbruka samt aldrig sälja sin fångst eller på annat sätt fiska i vinstsyfte.”

Ovanstående är en av de etiska regler Sportfiskarna under decennier ansåg utgöra en viktig del av sportfisket begrepp. Innan de relativt nyligen skrotade etiska reglerna kom till gällde den av samma organisation antagna Sportfiskebalken i vilken en motsvarande regel fanns. Den löd ”sportfiskaren låter ingen fångst förfaras, men driver ej heller sitt fiske för avsalu eller eljest i vinstsyfte”.

Regeln är en egentligen självklar konsekvens av den definition av sportfiske som i Sportfiskebalken uttrycktes ”sportfiske är fiske bedrivet för nöjes skull och för rekreation”. ”För ingenting, för kärleks skull”, som Allan Edwall sjöng, för det vi idag kallar för sportfiske kallades förr lika ofta för amatörfiske. Amatör är samma ord som det italienska amatore (eller latinets amator) som betyder älskare. En amatör är alltså inte (vilket blivit den nutida, nedsättande, betydelsen av ordet) någon som är dålig på någonting utan någon som ägnar sig åt någonting av kärlek. Enbart av kärlek, för kärleks och inte för vinnings skull.

Pengar är, det är en gammal sanning, roten till allt ont. Kärlek för pengar, sådan som Fröding skaldade om, kan förvisso vara njutbar men har något sjaskigt över sig. Prostitution är på något vis inte äkta vara. Och det är bara inte i sexhandeln man kan sälja ut och prostituera sig. När pengar, vinstintresse, kommer in i bilden är det lätt hänt att andra värden får stryka på foten. Detta var skälet till att den olympiska idrotten förr var endast för amatörer. Nu handlar OS mest om pengar. Stora pengar.

Sportfisket handlar också om pengar. Förmodligen, åtminstone globalt sett, om stora pengar. De som älskar fisket, amatörerna, utgör en marknad. Det är på dem, oss, pengarna ska tjänas. Men förhoppningsvis kan vi definieras som något annat och mera än bara konsumenter. Men nu har den organisation som, trots så låga anslutningsgrader som 3 respektive 0 procent, gör anspråk på att representera såväl sportfiskarna som fisken inte bara kastat regeln om att sportfiske inte bedrivs i vinstsyfte (och alla de övriga etiska reglerna) över bord utan lierat sig med dem som är ute efter att profitera på oss som älskar att fiska.

Ett bra (eller dåligt) exempel på hur Sportfiskarna nu går hand i hand med (eller gått till sängs med) industrin är den nyligen släppta produktionen Perch Fight 2018. Det är en videoserie om en tävling i abborrfiske (med amerikanska bass tournaments som uppenbar förebild). I tävlingen deltar fiskare som representerar olika företag som tjänar sina pengar i sportfiskebranschen. I förtexterna till filmerna nämns sponsorerna som är olika sådana företag och… Sportfiskarna. Och inte nog med det, åtminstone en av deltagarna, i tävlingen representerande ett känt redskapsföretag, är samtidigt anställd av Sportfiskarna.

Mot den bakgrunden är det inte konstigt att man gjort sig av med regeln om att sportfiske och vinstintresse inte hör ihop. Inte heller lär man kunna förvänta sig att Sportfiskarna skulle resa invändningar mot något redskap, hjälpmedel eller någon metod som lanseras av dess samarbetspartners. Det är ju svårt att tänka sig kritiska synpunkter på det rimliga i att använda avancerade ekolod inom sportfisket från en organisation som tillsammans med en ledande ekolodstillverkare producerar vad åtminstone jag betraktar som reklamfilmer för samma lod. Eller synpunkter på att rekreationsfiske kan bedrivas på mindre miljöstörande sätt än från stora båtar med dito bensinmotorer som dras från vatten till vatten på trailers bakom stora bilar. Men miljön och vården om densamma kanske inte har något med fiskevården att göra? Det är inte bara så att man fjärmat sig från avståndstagandet från sportfiske i vinstintresse utan det verkar som om detta intresse numera är en integrerad del i verksamheten. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar